Det blir inte alltid som en tänkt sig

För två år sedan var allting annorlunda. För två år sedan fanns det en väldigt tydlig och stark känsla av hur det skulle bli, och vad meningen var. Då fanns det inga som helst tvivel. Vi skulle alltid vara tillsammans och för att förankra och göra verklighet av den känslan behövde vi gifta oss.

Nu är det inte likadant. Inte alls likadant. Den där känslan svalnade väldigt snabbt. Den finns inte längre kvar.

Vi har förändrats. Våra värderingar har förändrats. Men inte åt samma håll. Våra värderingar och åsikter stämmer inte längre överens någonstans, tror jag. Detta medför att hela vårt hem är en enda konflikt. Irritation, ilska, besvikelse och sorg är det som finns i luften här. Det är det som sitter i väggarna i vårt hem.

Ingen mår bra av att leva i ett hem som bara är en enda konflikt, även om den mestadels är helt tyst och outtalad. Den känns i hela kroppen ändå. Varenda cell i kroppen är smärtsamt medveten om den tunga luften och bristen på ljusning. Ingen mår bra av att leva så.

Det tog mig väldigt lång tid att acceptera att den där känslan var borta. Länge gick jag och funderade på om jag hade lurat mig själv. Var det bara lögn, den där tydliga och väldigt starka kärleken jag kände förut? För mig var den äkta, men hur kunde den då försvinna så snabbt? I min värld var det omöjligt för en sån stark känsla av kärlek att bara sluta finnas. För det vet väl alla, att kärlek inte bara försvinner.

Efter ett halvår i familjerådgivning blev det lite tydligare för mig. Dels så förstod jag att de skillnader som har vuxit fram mellan mig och Daniel är mycket större än vad som kan ändras med hjälp av samtal och samarbetsövningar. Vi sitter inte bara på olika grenar i äppelträdet, vi sitter i helt olika träd. Som inte ens är i samma trädgård.

Jag förstod också att det är fullt möjligt för även kärlek att förändras. En förändring av en stark känsla betyder inte alls att den någonsin har varit osann. Det var en riktigt skön insikt. Då, när vi förlovade oss och när vi gifte oss, så var livet så. Vi var riktigt förälskade. Det var sant och det var så vi skulle göra. Nu är det annorlunda och det är också sant och det är så det behöver vara nu.

När jag hade hunnit smälta denna insikt i en månad eller så, var jag modig nog att erkänna för mig själv och att berätta för Daniel. Jag vill inte längre. Han verkade hålla med.

Vi har bestämt oss. Vi ska skiljas.