Pyjamas är också kläder

Vad många det är som delar denna artikel på fb. Jag hade inte tänkt göra det, eftersom jag tycker att den är väldigt nedlåtande (både mot barn och föräldrar). Men när folk efter folk delar den utan vidare kommentar, blir jag ju fundersam på vad det är som är så bra med texten (för delar, det gör man ju när man tycker att en artikel är givande på något vis).

Lite förbryllad tycker jag mig vara. Har människor jag känner helt andra värderingar än jag förväntade mig? eller läser de inte mer än ett par rader och delar sedan vidare? Eller är det jag som inte passar in i skocken lika bra som jag trodde? Jag måste nog ta mig en funderare gällande detta…

Men först vill jag delge vad jag tar till mig när jag läser denna artikel.

Till att börja med, är inte bibeln lite väl mycket inblandad i resonemangen där? Mina “religious nut”-varningsklockor ringde högt när jag läste. Men, det är en detalj jag kan bortse ifrån. Människor får ju förankra sina åsikter och beslut i vad de vill, även bibeln.

Redan i tredje stycket påpekas det att barn kommer till förskolan i, hör och häpna, PYJAMAS. Jo, nattblöjan ska definitivt bytas innan man går hemifrån, men vad gör det om ett barn vill ha pyjamas på sig till dagis? Är det inte sådana här resonemang som SKAPAR utanförskap? Det är åsikter av det här slaget som sätter upp mallarna för “det normala” och som i grunden tillåter mobbing att pågå.

Vad är det för fel med att låta ett barn ha pyjamas på sig en hel dag? Eller prinsessdräkt med batman-cape, tiara och tovigt hår? Man MÅSTE inte alltid försöka följa ALLA de outtalade förväntningar som trångsynta människor har skapat.

När jag sätter upp regler för mina barn blandar jag begränsningar gällande det som faktiskt kan vara skadligt med mina värderingar och deras rättigheter som fria, tänkande människo-individer. Alltså, byte av nattblöjan är ett måste, eftersom obytt blöja kan skada i form av utslag och så, men pyjamas skadar ingen och är därmed helt okej kläder till dagis.

Så kommer vi in på “hedra din far och din mor”. Något som vidare översätts till att man per automatik ska respektera de som är äldre. Vad är det för dumheter? Varför i hela h ska någon bli respekterad enbart baserat på det faktum den är vuxen (eller äldre) och/eller kan titulera sig som mamma eller pappa? Nej. Respekt är något som ska förtjänas. Och man ska absolut utgå från att alla förtjänar respekt, men om eller när det visar sig att någon inte har gjort sig förtjänt av ens respekt, så ska man respektera sig själv och tydligt ta avstånd.

Fostra och vägleda ska man absolut göra. Man ska lära sina barn att man gör aldrig någon illa medvetet, man varken slår, trycker ner eller hånar andra. Man ska lära sina barn att alla är värdefulla och att man ska ta hänsyn. Innan ett barn blir vuxet ska det också ha lärt sig att tänka själva, lyssna på sin känsla och sitt förnuft. Men för att åstadkomma detta behöver man inte ta till Hitler-metoder och tyrannisera sin familj. Min övertygelse är att det gör man bäst med kärlek och trygghet.

Jag tror inte att man kan lära barn att fungera som välmående, ansvarsfulla människor genom att begränsa dem med regler (som, förutom att vara någon “experts” professionella åsikt, härstammar från antiken). Jag tror inte att man kan lära någon något genom att hämma deras nyfikenhet, tvinga bort deras naturliga behov och beteende och bara göra klart för dem att de är mindre värda för att de inte råkar passa i det hålet som den normala klossen är gjord för.

Det räcker bara med att kolla på min generation. Hur många av oss som växte upp på 80- och 90-talen faktiskt har kravlat sig upp i vuxen ålder utan att ha behövt terapi i någon form, i varierande utsträckning? De ständigt ökande missbruken och den allt vanligare psykiska ohälsan kanske inte enbart beror på stressiga jobb och felaktiga signalsubstanser. Kanske finns det ett samband med 4 timmars matscheman, tron om att barn blir bortskämda om man tar upp dem när de skriker och sovinlärningsmetoder som baseras på övergivande?

Nej, jag kritiserar inte alla som hade småbarn för 20-30 år sedan. De agerade ju bara efter bästa förmåga. Jag kritiserar dem som dömer och pekar finger nu när dagens småbarnsföräldrar försöker göra detsamma, dvs agera efter bästa förmåga. Är det verkligen så att det handlar om rädsla att sätta regler eller är det bara så att de reglerna som finns inte är samma regler som tidigare har varit vanliga? Är det verkligen medvetet undvikande av gränssättning och inte helt vanlig oförmåga att sätta en gräns (orsakat av t.ex. dålig självkänsla och/eller traumatiska barndomsminnen pga. uppfostringsmetoder á la Wahlgren)?

De som pekar, dömer och antar att det bara handlar om rädsla och lathet, glömmer helt bort att det är sannolikt de själva som har fostrat dagens småbarnsföräldrar. Om resultatet blev en trasig vuxen, så kanske det är läge att fundera på om det inte är bättre att kasta bort hela idén om att allt handlar om gränser, gränssättning och regler (och bibelsagor), och istället acceptera att barn är människor som förtjänar samma hänsynsfulla bemötande som alla andra.