En för lång kommentar

Min vän Zutgorak har bloggat bra nu igen, sådär som han brukar. Jag började kommentera hans inlägg, men det blev så väldigt långt, så jag bestämde mig för att flytta kommentaren hit till min blogg.

I sitt inlägg Självdiagnostisering och bokstavskombinationer beskriver han det som jag tolkar som dålig självkänsla:

“Vad är det med folk? Kan man inte erkänna sina egna tillkortakommanden utan att man tar till en jävla bokstavskombination eller diagnos och säger att
“Jo, jag har ju X, men jag har inte fått det på papper av en läkare/psykolog/whatever”

Jag har fel på sköldkörteln, därför är jag överviktig, jag har fel på ämnesomsättningen och därför är jag överviktig, jag har dyslexi så därför stavar jag som en kratta, jag kan inte få betyg i matte, för jag har dyskalkuli, men jag har inte fått det dokumenterat.”

Mina tankar, som inte blev en kommentar utan ett helt eget inlägg, följer nedan:

Ställer du inte lite för höga krav på folk nu? Att de faktiskt ska ta ansvar för hur de är och vad de gör, är väl rätt mycket begärt? 😉 

Skämt åsido. Jag håller fast vid min åsikt att folk är inte riktigt kloka. Men det finns givetvis förklaringar till varför folk inte är kloka. Att de roffar åt sig valfria bokstäver ur alfabetet är inte en förklaring.

I mina egna äventyr av soul searching har jag format teorin att de flesta människor faktiskt lider av väldigt dålig självkänsla. Inbyggt i den dåliga självkänslan finns ett starkt behov att tycka synd om sig själv och att hävda sig själv.

Hävdandet sker ofta på bekostnad av någon annan. Det tycks vara enkelt att med varierande kraft och medel trycka ner någon annan i syfte att själv känna sig lite bättre. Folk är oftast inte medvetna om detta beteende, men om en betraktar dem och lyssnar noga så finns det mönster. Hur ofta sägs något enbart i syfte att skuldbelägga? Vad görs för skapa osäkerhet hos någon annan? Är det bara elaka ord som lämnar sår?

Att se sig själv som ett offer för omständigheterna är väldigt behändigt. Då behöver en inte ta ansvar för någonting. Allt är livets fel. Eller chefens, makens och kompisens. Eller bokstävernas, årstidens och vardagens. “Allt bara händer mig, jag kan inte påverka något utan får finna mig i att kastas runt av vågorna.”

Det här, tror jag, är inlärda beteenden och att låta bli båda dessa är jättesvårt. Det händer att jag kommer på mig själv med att både tycka synd om mig för att allt är någon annans fel och att säga saker som kanske inte hade något annat syfte än att ge skuldkänslor. Jag försöker dock detektera sådant beteende hos mig och förändra det. För DET kan jag göra. Jag kan förändra mig själv och mitt beteende. Och jag har papper på att jag har en diagnos. 😉

Det verkar btw bara vara sådana som inte har kollat upp misstänkta diagnoser som använder dessa som ursäkter. Den som verkligen lever med någon form av funktionsnedsättning kastar inte fram det som orsak eller ursäkt för sina handlingar.

Att kritiskt granska sig själv, att hitta svagheter och styrkor och vilja förbättra dem, är livsfarligt. Man kan ju faktiskt hitta något där i offerdjungeln som är värdefullt och något att vara stolt över. Det är det ålderskriser är till för, att skapa mod och vilja att utveckla sin person.