Men ta den där jävla maten!!

Ytterligare ett avvisande. De kommer på daglig basis nu. De är små och subtila. De må inte verka mycket för världen, men de skär som knivar i bröstet. Varenda en. De sårar nå djävulskt. Gräver bort. Holkar ur. Trasar sönder. Bygger ut tomrummet i bröstet. Snart finns det inget kvar. För att jag hinner inte reparera skadorna i samma takt som de kommer.

Jag är slutkörd. I veckor har jag slitit med att försöka få ordning på det som ska kallas hem. Mestadels ensam och by myself. Dagen idag har jag spenderat på ett behandlingshem. Bland mycket folk. Mycket högljutt folk. Så jag är extra slutkörd idag. Ett par timmars sömn på eftermiddagen hjälpte inte direkt, så när jag vaknade bad jag om att få mat. Det behövdes handlas också.

Mitt bristande tålamod och min hunger tillät mig inte att vänta längre än en halvtimme innan jag själv gick och handlade mat. Kokade ris till den färdiggrillade kycklingen och skar upp lite gurka och morot. Meddelade tydligt att det finns mat så att det räcker till fler än mig. Påpekade det ytterligare en gång, men det var viktigare att markera att det inte var nog med min mat.

Så det duger inte idag heller. Jag fortsätter att stånga huvudet i betongväggen. Bara för att även uppleva avvisande (eller hån, kritik eller något annat totalt onödigt) ännu en gång.

Jag blir så ledsen och arg. På mig själv. Hur dum är jag egentligen? Och på dig. Hur svårt ska det vara att visa lite uppskattning åtminstone ibland?

Fatta vikten av att respektera och erkänna någons ansträngningar! Det gör man genom att tacka och ta emot. Ta emot mathelvetet! För annars är budskapet: “Dina ansträngningar är inte värda något.”