Hopplöshetens förvirring
I veckan som har varit har jag känt mig vilsen. Så orolig och kluven. Ostadig.
Å ena sidan har jag stolt och med glädje använt mig av mina styrkor. Sett den ljusnande framtiden och gått med bestämda steg mot det som tycks vara den utstakade vägen. Å andra sidan har jag varit tyngd av stress, oro och förvirring. Känt att gränsen är nära och att jag snart tippar över kanten, att det inte är långt kvar tills ett sammanbrott är här.
En dag var värre än de andra. Det började redan vid morgonkaffet när jag läste om den där killen som förlorade kampen mot cancer. Vad jag grät. Jag grät och jag grät. Och förvånades över att jag reagerade så starkt. Jag borde inte sitta vid morgonkaffet och storgråta över att någon, som jag aldrig hört talas om tidigare, har dött. Gråtandet fortsatte efter jobbet. Det var som om jag drogs till alla artiklar och blogginlägg som skrivits om den här killen. Jag läste text efter text och grät hela tiden. Tills jag förstod varför.
Visst är det tragiskt när någon dör, speciellt någon som skriver så vackert, men det var inte därför jag grät. Alla artiklar om honom var ju bara en väg in till min egen sorg. Den som jag har sparat i mig, som finns där och inte riktigt hittar vägen ut. Det här har hänt förut. Jag dras till sorgsna saker så att jag kan få gråta ut den där inbyggda sorgen jag har, som jag annars inte vet hur jag ska få fram. Jag förstår egentligen inte ens att den finns. Inte förrän den rinner över och kräver en väg ut.
Jag grät för att det finns så mycket som jag inte har kunnat bearbeta än. Sorger som lades till i katalogen för länge, länge sedan. Sådant som jag inte kan ta tag i ännu. Jag grät för att jag är olycklig. För att det finns en massa rädslor som hindrar mig. Jag grät för att det är kaos här hemma. Inte bara fysisk kaos i form av oreda bland flyttkartonger. Känslomässig kaos. Det fungerar inte. Jag orkar inte. Jag orkar inte vara olycklig mer.
Jag känner mig så maktlös. Vad hjälper det att vara stark när man inte hittar vägen?
6 Comments
Kusin Nina
Styrke kramar!
Kirsi
Tack.
mamma
Åh, gumman <3 Kanske kan jag komma över någon dag o hjälpa dig med kartongerna, kanske en början till ett liv i en ny lägenhet. Tänk om jag funderat lite innan så var ju pappa ledig heeela långa dagen pga strömavbrott 🙂 Kramar
Kirsi
Jag kan hantera kartongerna. Jag är dock inte frisk nog för att packa upp och ställa i ordning OCH sköta ALLT annat. Dvs. planera mat, se till att det blir handlat, laga mat, skjutsa och hämta ungar överallt, hjälpa till med läxor, diska (vilket i två veckor innebar att bära upp att till Petri, och sedan hämta ner det igen), tvätta (släpa upp och hämta hos P), hänga tvätt, vika tvätt, bära ner saker i källaren vart efter de hamnar i vägen, dammsuga, försöka torka golv, byta sängkläder…
Lisen Ålind
Det sägs ju att när en människa dör som inte har någon som bryr sig om den personen, då ges sorgen ut till en slumpmässig människa. Därför kan man ibland helt oförklarligt bli ledsen fast man inte borde.
Du kanske bara har en massa lagrad sorg från oälskade människor som måste ut? Hur som helst så blir det ju oftast bättre fast man känner som att det psykiska illamåendet fräter hål på verkligheten mär man är mitt inne i det. Det gäller ju att lära sig ta vara på de vägarna som leder ut ur sorgen och lära sig känna igen dem när de erbjuds.
Britt-Marie Åkerlund
Jag kan säga att jag till stor del förstår precis hur du känner det! Jag sitter själv olycklig och stundtals gråtande i samma slags kaotiska hopplöshetsgrop som du gör nu.
Bortsett från flyttkaoset då.
Kristian Gidlund. Jag förstår att det är honom du syftar på. Jag grät jag också, när jag läste att han dött. Jag har visserligen följt hans blogg väldigt länge, han skrev så otroligt bra och vackert, beskrev sin sjukdom och känslor och tankar så öppet, så naket, utan sentimentalitet. Jag grät för hans öde, men precis som hos dig kom även min egen sorg och smärta fram i gråtandet. Å, så mycket sorg jag bär på! Hur ska jag någonsin finna ett sätt att få ur mig all smärta, alla svalda oförrätter, alla elakheter, alla vidrigheter, som jag bara tryckt ner? Inte undra på att andningen inte får plats längre, det är igentäppt därinne i bröstet, ja, i hela kroppen.
Jag önskar verkligen att jag hade ett gott råd att ge till dig, men jag vet inte vad jag ska säga. Jag hoppas att du snart blir starkare, att det blir lite ordning, både i det fysiska och känslomässiga kaoset. Kanske är det så att du inte hämtat dig riktigt ännu efter flytten, plus allt annat som du måste ordna och fixa. Det kan bli för mycket för vem som helst. Och kanske hade du förväntningar på den här flytten som du inte tycker infrias?
Hur som helst tror jag på dig, Kirsi, och är säker på att du så småningom hittar dit du ska.
En stor varm styrkekram skickar jag dig!