Stressens efterdyningar

I samband med flytten förra veckan klappade jag ihop lite grann. På grund av den extrema jävla stressen jag kände.

Jag räknade inte med att jag skulle reagera fullt så illa på stressen, som jag faktiskt gjorde. Jag klarade inte av att ta mig till arbetsträningen på hela veckan. Mätaren för den inre stressen hade kollapsat sedan länge. Mätaren för yttre påverkan var maxad. Det fanns inte en enda gnutta kraft kvar till att jobba. Inte ens lite.

Den mest akuta stressen och reaktionen på densamma har lagt sig lite. Nu är det bara restprodukterna kvar. De som alltid dröjer sig kvar för att se om inte festen drar igång igen. Irritation och ilska. Koncentrationssvårigheter. Senilitet. Det vill säga: jag är konstant förbannad, allt jag gör tar en jävla tid och jag kan inte prata för att jag har glömt orden.

Idag skulle jag ju behöva fortsätta med att packa upp och få ordning här. Så gott det går, väldigt många av våra möbler står fortfarande i garaget. Jag skulle behöva åka och handla lite och sedan laga någon typ av mat. Fixa disk och tvätt, duscha, ta en promenad i naturen eller kanske meditera lite… Men nej. Idag ska jag inte göra något av det. Jag orkar inte.

Nu ska jag låna sonens säng och lägga mig och läsa en bok som jag råkade hitta på bokhandeln. Förhoppningsvis ändrar jag åsikt om författaren. Vi kan i alla fall dra slutsatsen att jag inte har någon som helst stresstolerans.