Men idag mår jag bra!

Precis som jag misstänkte. Gårdagens cykeltur hjälpte. Eller var det kanske de gula skorna? Idag mår jag bra. Idag är jag glad. Lycklig. Förväntansfull. Stark. Idag är jag stark. Det känns helt underbart. Jag är så otroligt tacksam för det.

Livet lägger sig på plats. Saker hamnar där de ska vara. Jag är där jag ska vara. Med hela min ryggsäck, är jag precis där jag ska vara. Det är så skönt att se det. Att se att det har funnits orsaker till olika händelser och hur de har lett mig hit. Exakt hit, där det är meningen att jag ska vara.

Du vet den där harmonin jag länge har pratat om? Den harmonin som jag har drömt om och längtat efter. Den är nära nu. Med harmoni menar jag inte att livet ska vara friktionsfritt, för det kommer det inte att vara. Jag menar att det där lugnet som sakta sprider sig i bröstet ska bestå. Det där lugnet som stilla förklarar för mig att jag har den styrkan jag behöver, att jag kan klara vad som helst.

Jag fick healing idag. Jag tror att en hel del fick ett avslut just då. För en sekund kom det där riktigt hemska ångesttrycket i bröstet, bland annat. Jag uppfattade att den kom för att tydliggöra att det inte längre är som det tidigare har varit. Ångesten känner mig väl, och jag känner väl igen den där vidriga elefanten som ångesten sätter på bröstet. Nu var påminnelsen så tydlig. Skillnaden var så tydlig! För en sekund kände jag det som var vardag för två år sedan. Det är svårt att fatta att jag ens överlevde daglig ångest av den här styrkan. Det blev så uppenbart hur bra jag egentligen mår idag.

Min terapeut säger att det största hindret för att bli frisk är rädslan för att bli sjuk och må sådär vidrigt dåligt igen. Och visst är det så. Den rädslan är ett stort hinder. Den här påminnelsen jag fick idag vill jag tolka som att jag inte alls behöver vara rädd. Visst kommer jag att må sämre igen, naturligtvis. Men jag behöver nog inte frukta det där bottenlösa djupet mer. Min ångestelefant har bantat rejält, så den är faktiskt inte så tung längre. Och i bröstet sitter den lugna vetskapen om att även om jag mår lite dåligt, så kommer jag att resa mig igen. Lite starkare, lite säkrare och lite gladare. Det kommer inte att vara sådär kaotiskt som det var förut.

Hon som healade mig berättade att hon kände lite som att jag får små prövningar just nu, för att se om jag står kvar eller inte. Det tror jag det. Och jag tror att de här små prövningarna är mycket viktiga. Främst för att påminna mig om att jag redan har de verktyg jag behöver. Måste bara komma ihåg att uppskatta mig själv och hålla kvar vid den där enorma styrkan som ger sig tillkänna då och då. Den kände hon förresten också av.

Jag känner en sån glädje och tacksamhet. Det bara bubblar. Så att jag var tvungen att dela ut en liten kram också.

Jag är nästan där…