Sabaton och Iron Maiden

Det finns muskler i höger armhåla som får träningsvärk när man rockar hårt. Det lärde jag mig efter lördagens bravader i Friends arena. Vi var nämligen och såg Sabaton, Iron Maiden och Voodoo Six. Nå, “såg” var väl lite att ta i… för det gjorde jag inte så mycket. Jag hörde mest, och det var heller inte mycket alla gånger. Men jag VAR åtminstone på Friends Arena, där de spelade! 🙂

Voodoo Six spelade först och dem hörde jag inte för att jag helt enkelt inte var intresserad av att lyssna på dem. De var bakgrundsmusiken medan vi satt där på arenagolvet och väntade på att klockan skulle bli Sabaton. Kanske kommer jag för mig att hitta dem på Youtube någon gång och höra om det var bra eller inte.

Jag var där för att se Sabaton. För mig var det de, inte Maiden, som var huvudnumret.

Ända sedan Daniel beställde biljetterna i höstas har jag känt lite motstånd till att åka. Men, jag har tänkt att jag gör det utan att gnälla (så mycket). Daniel vill gärna se Maiden och som hans fru bör jag väl ibland göra som han vill. 😉 Tidigare i somras kom det ju fram att även Sabaton skulle spela, och då blev det genast mycket roligare att redan ha en biljett evenemanget.

Sabaton var just den enda anledningen till att jag med glädje stod ut med att sitta på ett smutsigt plastgolv. Och med att besöka bajamajor. Jag stod ut med att gå runt i trängseln med värkande fötter, rygg och axlar (konstant törstig och kissnödig) för att jag skulle ha så jävla roligt när Sabaton väl spelade… Det bestämde jag ju för länge sedan.

Och det hade jag! Så jävla roligt. Brorsan, kusinen och jag lirkade in oss lite närmare scenen än vår ursprungliga plats. Vi kom inte många meter framåt, utan hamnade strax framför jumbotronen istället för precis under. Det är märkligt vad folk växer till 2,5-meters snubbar så snart man vill se vad som händer på scenen. På min nya plats var jag omringad av grabbar som var minst ett huvud längre än jag. Bredaxlade var de allihop också. Så om jag stod på tå och hoppade till lite, så kunde jag ibland se det övre högra hörnet på Sabaton-flaggan som var på scen. Men det gjorde inget. Nog kan jag ta del av upplevelsen även utan att se något. Jag hörde ju musiken.

Det visade sig sen att på just den platsen, ungefär mitt på arenan, hördes det inte så jättemycket heller. Stundtals hörde jag bara vrålet från grabbarna precis intill. Men det gjorde inte heller något. Jag spelade låtarna i huvudet istället, och sjöng med ändå. 🙂

Fifan vad jag sjöng! Så mycket jag kunde, men speciellt “En livstid i krig”. Den allsången varade inte bara första versen, utan var från början till slut. Det var mäktigt. Jag sjöng och hoppade till Primo Victoria. Jag dansade till Gott mit uns och härjade till Ghost division. Jag vrålade till Carolus Rex och svettades till Metal Crüe… Och jag njöt av varenda sekund av den korta spelningen. Det var precis såhär roligt jag ville ha!

När huvudattraktionen hade gått av scenen orkade jag inte stå upp längre. Så jag, mina gula skor och min tantiga outfit gick satte oss utanför (där en handfull andra människor vistades). Jag gjorde några försök att faktiskt se på Maidens show också, men ryggen sa ifrån varenda gång. Så jag satt mest utanför och väntade på att få gå hem.

Aldrig mera ståplats. Eller ja… Kanske. Om Sabaton spelar. Men absolut inte annars.

Nu ångrar jag igen att vi inte har några biljetter till Rockstad Falun.