Min fina, kloka unge

Ibland är det så att jag bara vill spricka av stolthet, när jag än en gång får bekräftelse på hur härliga mina barn är. Jag har massor (och ännu fler) exempel på tillfällen då jag har blivit så stolt så att tårarna sprutade, för att de sade eller gjorde något som var så fint och klokt. Den senaste i raden inträffade igår.

Dottern och jag diskuterade något. Hon kom med en mycket klok och omtänksam kommentar (minns nu inte exakt vad varken samtalsämnet eller kommentaren var). Jag blev så rörd och så stolt och var noga med att berätta det och berömma henne för klokheten. Jag förklarade att det är just sådana insikter, som har grunden i hennes enorma medkänsla och inlevelseförmåga, som kommer att ta henne långt i livet.

Hon svarar: “Men du ska också vara stolt över dig själv. Det är ju du som har lärt mig.”

Min finaste tjej!