Valet mellan att sänka eller höja upp

För några veckor sedan mådde jag jättedåligt efter att ha fått kommentarer som puttade ner mig i diket och fick mig att känna mig värdelös och misslyckad. Det är väldigt tydligt för vissa vilka knappar det ska tryckas på för att tillintetgöra mig. Man behöver bara angripa min förmåga som mamma, så är allt klart. Då faller jag. Jag vet inte riktigt hur jag ska göra för att inte vara så känslig på den punkten. Ämnet var ju en petitess egentligen. Ingenting som borde ha berört mig. Men det var ju inom gränserna för min mammaroll, och vid minsta kritik tar osäkerheten och tvivlen över.

Några dagar efter den incidenten (Där jag för övrigt var jättenöjd över att ha betraktat det lilla helvetet som ett kliv ner i DIKET. Det var bara ett litet dike! Inte något skrämmande avgrund eller några andra bottenlösa hål som jag har besökt tidigare.) kom nästa slag. Denna gången från ett oväntat håll. Effekten var densamma som vid det tidigare angreppet. Tvivel på min förmåga som mamma. Är det verkligen så fel det jag gör, det som känns rätt i magen? Värdelöshetskänslor. Hur dålig är inte jag, om det är sant att jag gör så fel? Har jag fantiserat ihop någon verklighet som bara är min och i förlängningen skadlig?

Olika personer. Andra ord. Samma tillvägagångssätt, samma effekt.

Attacken handlade om samsovning. Att mina barn sover hos mig ibland, trots att de är så gamla som 8 och 12. Attacken handlade specifikt om hur onormalt det är att 12-åringen sover hos mig. Och det sades med en så djup avsky, att jag tvivlar på att jag någonsin kommer att kunna förlåta det uttalandet.

Nu har det ju gått flera veckor sedan händelsen och egentligen tänkte jag skrika om det i bloggen redan när det hände, men jag har varit så arg att jag inte har kunnat. Jag blir arg nu med. Så arg att jag inte kan hålla tillbaka tårarna. (Ja, min kropp hanterar ilska genom att producera tårar.) Men nu har jag en mycket bättre poäng med det här inlägget än att förbanna attacken och försvara mig och mina barn. Så jag ska försöka vara kort.

Innerst inne vet jag ju att det jag gör är helt rätt. För mig har det alltid varit naturligt att ha barnen sovande hos mig. För mig är det självklart att fortfarande, när barnen är 8 och 12 år gamla, tillåta dem att sova hos mig vid behov. Och ibland kanske helt utan behov.

Varför sover barnen hos mig? Närhet, trygghet och kärlek. Tre saker jag aldrig någonsin kommer att neka mina barn. Varför sover någon bredvid någon annan? Närhet, trygghet och kärlek! Så klart. Anledningarna är desamma. Ibland behöver man mysa och kramas och kanske ligga i sängen och titta på film ihop. Ibland är man rädd och har svårt att sova. Ibland är man sjuk. Ibland är man ledsen och måste ha tröst. Ibland behöver man hålla någon i handen eller bli kliad på ryggen. Ibland vill man bara höra någon annan andas. Att vuxna sover bredvid varandra ses som en rättighet, varför ska barn behöva en åldersgräns? När mina barn av en eller annan anledning behöver komma till mig, så tänker jag varken förbjuda det eller försöka ge dem skam- och skuldkänslor i form av kommentarer som “men du som är så stor…”. Mina barn kommer att vara välkomna att sova bredvid mig så länge jag lever!

Det är inte så att de sover hos mig varje natt. Frekvensen varierar. Just nu är det 1-2 barn i min säng 1-3 nätter i veckan. Jag ser inget fel med det. Speciellt inte med tanke på att Daniel jobbar hälften av veckans nätter, och då finns det ingen anledning att neka ungarna tillträde i sängen om de skulle vilja sova där. Oftast handlar det ju om de första nätterna efter ungarna kommit från sin pappa. Det är tydligt att det då är för att tanka närhet och reparera saknaden.

Innerst inne vet jag ju också att mina barn inte är de enda över 5 år (som visst är den normala gränsen för hur gammal man får vara) som sover hos sina föräldrar. Men i och med den totala osäkerheten som trädde i kraft efter kommentarerna om hur onormalt det är att samsova med stora barn, var jag tvungen att göra en kontroll. För tänk om det ändå är så att det bara är i min personliga lilla föreställningsvärld där alla mammor tillåter sina barn komma och sova hos dem ibland?

Det är inte bara i min föreställningsvärld som samsovning existerar. Samtliga mammor jag har pratat med meddelar att deras barn alltid är välkomna att sova hos dem, oavsett ålder. Bland 12-15-åringar verkar det vara lika vanligt att regelbundet sova i föräldrarnas säng som att inte ha sovit där på flera år. Ofta är det tradition att barnen sover i föräldrarnas säng när den ena föräldern är bortrest. En del har en extra säng eller madrass i föräldrarnas rum där tonåringen får plats. Så gott som alla jag har tagit upp ämnet med berättar om hur de själva, eller någon närstående, har sovit bredvid sin mamma i både tidig och sen tonår och ända upp i vuxen ålder.

Jag tänker, hur hade världen för attackens upphovsmakare varit om denne hade fått sova hos sin mamma vid 12 års ålder? Hade det varit annorlunda med självkänslan och medkänslan där nu? Hade uttalandet innehållit mindre avsmak? Hade jag sluppit bli så sårad?

Det är ju så att ingen kan såra mig utan min tillåtelse. Men hur fan gör jag för att inte tillåta att någon sårar mig?

För ett par dagar sedan fick jag ett mail från en vän. Det mailet innehöll en så fin komplimang. Ett uttalande direkt från hjärtat, lika ärlig och äkta som samsovningsattacken, men där smärtan i kommentaren tog en väg som inte sårade.

“Detta att du funderar på om du kan skriva under pseudonym, av omtanke om din barn! Det tycker jag om, att du tänker så. Du är en så klok och fin mamma. Jag tänkte faktiskt häromdagen, att OM det nu är på det viset att vi lever flera liv, och om jag snart kommer att dö, och du bestämmer dig för att bli mamma en gång till i det här livet, ja, då hoppas jag att jag blir återfödd av dig! Som flicka. För jag har aldrig fått vara en älskad och trygg liten flicka…

Jag menar vartenda ord! Det skulle vara helt underbart att få ha dig som mamma. En varm, klok och underbar kvinna, men den mjukaste av famnar att krypa in i när livet gör ont. Jag förstår att du ibland tappar tålamod och ork och kanske ryar till åt dina barn, men finns det någon förälder som inte gör det? Du finns där så varm, härlig och klok för övrigt, du ställer upp för dina barn när de behöver det, du är inte rädd att säga ifrån och försvara och hjälpa dem på alla sätt och vis. Så vad andra eventuellt kommer med för sketna åsikter eller kommentarer, det ska du totalt strunta i! Du är en Mamma, när hon är som bäst.”

Jag tackar så mycket för den komplimangen. Den värmer mycket. Det är ju exakt den mamman jag strävar efter att vara. Den med mjuk och go famn. Som alltid finns där, som lyssnar och hjälper. Trygg, stark och stabil.

Det är mitt jobb att hjälpa dem att bli harmoniska och kloka individer. Ett av mina verktyg är att tillåta samsovning. Dvs. att inte förneka eller förlöjliga deras behov av närhet och kärlek. För det finns ingen åldersgräns.