Finskt blod

Igår läste jag Simon Banks mycket välskrivna och insiktsfulla artikel.

Jag har läst den flera gånger och varje gång har jag förundrats över hur många olika känslor texten plockar fram. Första gången satt jag och nickade igenkännande med tårar i ögonen, imponerad av träffsäkerheten i artikeln. Andra gången var jag lättad och log när jag fick en bekräftelse att någon äntligen har hittat en lättbegriplig beskrivning på det där fenomenet och kunde sätta ord på den där känslan. Tredje gången skrattade jag lite för mig själv när insåg att den där mentaliteten, och en del av min finska identitet, har förts över till mina barn. Sedan kom stoltheten, glädjen, känslan av samhörighet och kärleken. Ju fler gånger jag läser artikeln, desto mer tröst får jag. Pusselbitar faller på plats och håligheter täpps igen.

Min son har börjat intressera sig för hockey mer och mer. Han har tittat på alla Finlands hockeymatcher under årets VM och håller stenhårt på dem. Jag ler mjukt åt hans engagemang och tänker att han kanske hejar på Finland av någon sorts pliktkänsla. Kanske för att göra mig glad genom att visa att det inte har undgått honom vilket land jag hejar på.

Han tittade på den första Sverige-Kanada-matchen och hoppades innerligt att Sverige skulle förlora. Det förvånade mig. I mina ögon är barnen svenska. Jag förväntade mig att båda barnen skulle heja på Sverige i hockey lika mycket som jag håller på Finland. Eller åtminstone lite grann. Jag har försökt uppmuntra till att inte enbart hålla på Finland utan även heja på Sverige. Men nej, Sverige ska inte vinna någon match.

“Hundra procent svensk. Nästan.”, skriver Simon Bank. Är det så det är (och kommer att vara) för mina barn? Jag trodde att det stannade med mig, jag trodde inte att det kunde föras över till barnen. Känslan av att vara både finsk och svensk. Barnen är ju svenska, jag har inte ens lärt dem det finska språket.

Är deras finska ursprung tydligare för dem än jag har trott? Det är uppenbart att sonen känner likadant som killen i artikeln. Finland kommer först, därefter kommer alla andra länder och sist, alltid sist, kommer Sverige. Så känner jag också. Och alla andra finnar som bor i Sverige.

Under gårdagens kvartsfinal var han så nervös att han slutade titta ett tag och ritade istället. Motiv som hamnade på väggen efter matchen.

Det går ju så klart djupare än hockeymentaliteten. Jag har inte för en stund reflekterat över att det kan vara så att barnen KÄNNER att de har en del finskt i sig. För mig har det ju alltid varit så självklart att se dem som svenskar. Helt och hållet, inifrån och ut. Svenskar vars morföräldrar kommer från Finland och vars mamma är en svenskfödd finne. Men naturligtvis är det så. Nu ser jag ju tydligt att åtminstone sonen inkluderar de finska rötterna i sin person. Jag förstår nu att det var det han försökte säga när han för några veckor sedan berättade hur rörd han hade blivit när de lyssnade på Finlands nationalsång i skolan. Det verkar onekligen som att han också ser sig själv som både svensk och finsk.

Kan det vara så att mina skuldkänslor för att inte ha lärt ungarna tala finska, inte nödvändigtvis behöver vara så starka? Om barnen ser sig som (delvis) finska, så har jag inte helt berövat dem del i sitt ursprung. De må vara besvikna på mig senare för att de inte förstår mer än en handfull finska ord och uttryck, men det kanske inte är det som är huvudsaken? De har ju ändå med sig något som jag medvetet inte har kunnat tillföra. De har finskt blod i sig. Och i det finns knivarna automatiskt.

Någon gång kanske de också vill tåga genom byn med finska flaggor och glädjevrål när Finland har vunnit hockey-VM. Tillsammans med andra vars identitet också är sådär dubbel. Både i mitten och vid sidan av. Lite av varje, men ändå ingen av dem. Sådana som känner sig finsk och svensk.