Jag har fina ungar hemma!

Japp. De är mina, de fina ungarna. De kom hem en dag för tidigt. Härligt. Jag blev lite gladare av att få umgås med dem.

Sonen berättade stolt om hur han varit ute och rännt på samhället. Han är ju stor nu. Nästan tonåring. Snart vuxen. Men ändå min bebis. Han ville inte följa med när jag och dottern åkte till mamma en sväng. Jag blev lite besviken för att han inte ville umgås med mig. Dottern märkte nog av det, för i bilen lade hon handen på min arm och tröstade med vuxen röst: “Mamma, han är inte nio längre.”

Sedan fortsatte bilresan med att A berättade om hur hon nästan hade blivit överkörd i veckan. Hon hade inte sett en bil som kom och hade cyklat ut på vägen. Lugnt och sakligt berättade hon om detaljerna och hur hon hade känt panik. Jag var ju inte lugn efter det kan jag meddela. Jag tjatade och tjatade om att ALLTID leda cykeln över vägen. ALLA vägar, VARJE gång. Dessutom kan hon ta en annan väg till och från skolan när hon är hos pappa, hon behöver inte ta sig över just den otäcka korsningen där. Jag tjatade tills hon sa att hon inte tänkte berätta något för mig om jag tänker bli såhär varje gång. Jag lovade att inte bli så hysterisk nästa gång. Jag har lugnat ner mig nu.

Dottern hjälpte mig att plantera lite på balkongen. Hon gillar att hålla på med växter och var så glad för att jag sparade omplanteringarna tills hon var hemma.

Nu måste jag gå och byta sängkläder i alla bäddsoffor.