För mycket måndag

Gårdagens måndag har dröjt sig kvar idag. Vilket skit.

Jag märkte redan i söndags att måndagsångesten har återkommit. I princip hela den senare delen av min sjukskrivning har jag varit befriad från den känslan. Ångesten över måndag och det automatiska ogillandet av både känslan och dagen hängde kvar i flera månader efter att den verkliga orsaken till ångesten (dvs jobbet) var undanröjt. Sedan dess har den hållit sig borta nästan helt och bara återkommit lite svagt med ojämna mellanrum, som för att påminna mig om att måndagar fortfarande existerar. Och nu är den alltså tillbaka med full kraft.

Jag kan inte låta bli att se ett samband med att jag har börjat arbetsträna. Själva arbetet är inte jobbigt eller stressfullt på något vis. Och innerst inne tycker jag bra om att vara där och peta med blommorna. Rent logiskt är fyra timmar i veckan, fördelat på två omgångar, inte mycket alls. Rent logiskt borde dessa fyra timmar inte kännas speciellt mycket, men det är otroligt ansträngande ändå. Det tar så mycket kraft att vara social, trots att samspelet mest består av ett par korta kaffestunder i veckan. Otroligt mycket energi går åt att ens passa tider. Måndagens två ynka timmar tillsammans med onsdagens lika betydelselösa timmar upptar ändå hela veckans dagar och timmar.

Stressen tar ut sin rätt. Jag är stressad. Mycket stressad. Jag känner igen signalerna. De har varit här förut. Jag kan inte andas. Måste verkligen anstränga mig för att komma ihåg ta djupa andetag. De korta ytliga andetagen som kroppen spontant vill ställa till med är inte till någon nytta. Ungarna undrar varför jag suckar hela tiden. Jag suckar inte, jag försöker andas.

Jag är irriterad hela tiden. Det finns ingen stubin. Inget tålamod med något. Minsta motgång eller oförutsedd händelse vill framkalla ett vredesutbrott. Eller uppgivet snyftande. Tröttheten ligger som en dimma över hela tillvaron. Skulle behöva sova hela tiden. Jag har svårt att somna och när jag lyckats är sömnen precis som andningen, kort och ytlig.

Ångesten bor i bröstet igen. Den sitter där och påminner mig om sin existens hela tiden. När måndagen började igår kände jag att ångesten hindrade mig från att orka åka till växthuset och vara social. Jag ville inte ge efter för den känslan direkt, utan funderade en lång stund på om jag skulle sjukanmäla mig eller inte. Blev påmind om att det enda kravet var ju att dricka kaffe och ha roligt. Jag funderade på det. Kom ihåg att jag också fått förklarat för mig att det finns inga krav på mig. Men det stämmer ju inte.

Det finns massor av krav. Det krävs av mig att jag ska uttala någon typ av hälsningsfras när jag stiger in i växthuset. Det krävs av mig att svara på frågor om mående och annat. Det krävs av mig att jag ska delta i de samtal som är riktade till mig. Jag måste också ställa frågor om de arbetsuppgifter som tilldelas mig… Dessa är naturliga och självklara små saker som normalt fungerar automatiskt och helt utan ansträngning, blir till stora obestigliga krav när ångesten och stressen har tagit över. Jag klarade inte av att ta mig utanför dörren igår.

Jag var fast besluten om att jag inte ska justera några tider, utan ska stånga på tills allting flyter på bra. Jag vill ju inte sluta gå till växthuset. Jag vill kunna vara där mer. Fler timmar åt gången. Fler dagar i veckan. Jag vill lära mig. Jag vill få en uppgift. Ha ett syfte. Jag vill inte låta några futtiga timmar stå i vägen. Men nu… Med den här ångesten, funderar jag på om jag inte ska behöva ompröva min inställning. Kanske måste jag backa.

Jag inser nu också att utöver dessa fyra timmar av växthusvistelse har jag tagit på mig alldeles för mycket att göra “på fritiden”. Händelserna är inte jobbiga i sig och de kommer inte tätt inpå varann, men de ställer fortfarande krav på mig. Det finns tider att passa och sociala normer att upprätthålla. Kanske måste jag backa från dem också, från alla aktiviteter som i grunden är helt frivilliga. Tandläkarbesök och sådant djävulskap kommer jag inte undan.

Nu kommer jag ihåg hur svårt det är att få in positivt tänkande när helvetet kommer krypande.