Det verkar vara väldigt mycket diskussioner kring folks beteende på Facebook numera. Dagligen läser jag om negativa åsikter och gnäll om hur folk är, hur det gör och vad de skriver om.
Det gnälls bland annat över att “alla” bara skriver om rosafluffiga scenarion ur deras liv. I direkt anslutning kommer sedan antagandet att personen som beskriver sin rosafluffiga situation endast förskönar sin verklighet och försöker sätta upp en fasad på fb, för att dölja allt skit som egentligen smyger runt i hörnen. Sedan följer gnäll om hur annat folk mår dåligt för att de läser om dessa “falska” människors underbara liv. Öhhhh… Va?
Det är denna slutsats som jag stör mig på. Är det verkligen så? Ljuger alla som skriver om sina rosenröda saker? Hittar de på historier i syfte att skapa avundsjuka, eller rent av för att få andra att må dåligt? Gör du så? Kanske är jag naiv, men jag skulle inte tro det! Folk har inte för vana att misstro samtliga de pratar muntligt med varje dag, så varför finns det en så utbredd åsikt om att folk som skriver bra saker i sina fb-statusar försöker dölja sanningen? Varför blir alla plötsligt skurkar så snart det sitter en skärm i vägen?
Det är inte många som verkar ha tänkt på att det någon skriver i sin status faktiskt ärligt speglar den verklighet som personen upplever just för tillfället. Det betyder inte att hela deras liv svävar på moln (eller att de försöker ge sken av det). Någon som har en positiv klang genom alla sina statusuppdateringar kanske är glad väldigt ofta. Eller så väljer den att inte uppdatera statusen när det inte finns något glatt att meddela.
Jag själv gör ofta så. När saker känns neutrala, när det bara är vardag utan att det finns något vettigt att säga, så är jag tyst. När jag uppdaterar min status så är det för att det är en (rätt stark) känsla inblandad. Jag kanske är på busigt humör och skriver något halvhumoristiskt, ungarna kanske har sagt eller gjort något som jag är riktigt stolt över, kanske är jag arg, besviken eller ledsen över något som jag vill gnälla om, jag kan ha en fråga som jag vill diskutera, ibland är jag bara riktigt glad och lycklig en dag…
De bilder jag postar reflekterar också en känsla som jag har just när jag tar bilden. Ungarna kanske är extra söta och fina vid något tillfälle, och det visar jag självklart upp. Det kan vara så att jag och Daniel har en myskväll med ljus och god mat, då vill jag gärna visa upp min känsla för världen. Det betyder inte att vårt förhållande är perfekt och att vi alltid myser och är lyckliga, men då när jag tar bilden och postar den känns allting underbart. När vi har städat och gjort fint vill jag ju visa att jag är stolt över det vi har åstadkommit. Det betyder inte att vårt hem alltid är skimrande rent. Just nu, till exempel, har vi en råtta i köket som växer aggressivt. Den börjar närma sig 10 cm i diameter. 🙂 Det är inget jag försöker dölja på något vis, det är bara det att det är vardag och rätt trist att berätta om.
Jag tror att det är så för de flesta. Man sållar bland det man delar med sig av, både på Facebook och i den fysiska världen. För att saker som inte har någon känsla i sig, som vardag, är inget man lägger någon vikt vid. Man har inte lust att berätta om det.
För mig låter det mer som att det är den egna osäkerheten och missnöjet med sig själv som är problemet, när man tror att den positiva och lyckliga fb-vännen bara ljuger i sina glädjefyllda statusar. Det är så enkelt att bara glädjas med andra, så varför inte göra det istället för att jämföra sitt liv med någon annans?
6 Comments
Johanna
En person vars självkänsla inte ligger på topp har svårt att dela glädje med andra. Misstankar o avundsjuka växer.. Man gör sitt eget val när man tolkar något och det kan bli lite hur som… Håller med dig om de skrivit.
Kirsi
Visst är det så…
mamma
En del skriver som om deras liv är en dans på rosor jämt och ständigt, är det så, så är jag glad för deras skull. Jag kan tyvärr inte lägga ut bilder på saker jag skulle vilja, inga stora händelser men ibland dyker det upp nåt jag skulle vilja visa. Annars är det vardagliga ting och ibland händer det nåt kul också 🙂 Du skrev bra Kirsi 🙂
Britt-Marie
Det här med facebook är ju en värld för sig, eller hur jag nu ska uttrycka det… jag tänker, att ofta, ofta nog, när jag besöker affären för att handla, eller är ute på en promenad, och möter en bekant som frågar hur det är, hur jag mår,så svarar jag ju inte sanningsenligt. Jag tänker ofta “oj,det där var inte sant”, för hur djävligt jag än mår, hur hemskt jag än har det, så ler jag och strålar och säger att allt är bara bra!
(Jag har ofta tänkt att jag som ung borde ha sökt in vid dramaten!)
Men facebook… visst, det är nog inte ofta som jag berättar där heller, hur jävla dåligt jag mår,hur ensam och missförstådd jag känner mig, och faktiskt ofta är också. Och självklart är det så att jag kan känna ännu större ledsenhet när jag läser på facebook vad andra gör och har för sig, och hur bra de verkar må! Det kan, ofta faktiskt, medföra, att jag känner mig ännu mera olycklig och utanför och ensam, och allt vad det nu kan vara i den vägen när jag läser hur gott och hur fina och fantastiska upplevelsér andra har. Inte så att jag avundas de andra, som åtminstone verkar ha det så bra: allt från mysiga, underbara kvällar med familj och jättemånga vänner, underbara skidturer med dito varm choklad och ostmackor, fjällturer, barnbarn som berikar livet, nej, det är nog snarare så att dylika publikationer belyser mitt eget elände, min egen ensamhet, mitt eget utanförskap, eller vad det nu kan vara på olyckskontot, så väldigt starkt! Det gör/kan göra mig olycklig!
Men att någon skulle ljuga, hitta på, fina och bra saker, det har jag lite svårt för att tro på.
Vidde
Det jag brukar störa mig på är statusar där folk vill försöka begränsa andra i deras sätt att uttrycka sig. Om det är för jobbigt att läsa om när folk har det bra ska man kanske inte göra det. Det finns gott om sidor som dräller av folk som mår dåligt. Man kan ju gå dit istället om det känns bättre.
Jag tycker var och en ska ha rätt att få belysa vilka sidor ur sitt liv de vill. Jag har fått kommentarer som i princip säger åt mig att jag gör fel när jag delar mina orostankar och depressionsfunderingar. Sådana är det inte bara fel att dela, man får ju inte ens ha dem.
Men kära vänner, det är inte så konstruktivt att tysta någon som ger uttryck för sina känslor och funderingar!
Det är då bättre att ge stöd och råd till den som mår dåligt och lära sig att glädjas åt vänners lycka.
Kan man inte glädjas när vänner har det bra finns problemet hos en själv och ingen annanstans.
Britt-Marie
Jag håller med dig, Vidde! Jag har ibland, lite försiktigt,
berättat om hur dåligt jag mår, men då är det som om alla försvinner, just på facebook. Jag blir utfryst, känns det som.
Det kommer inga kommentarer, osv. Det är som om jag inte finns.
Jag kan ju inte hitta på saker, eller låtsas må toppenbra, när jag är så nere att jag knappt kan gå upprätt inne i lägenheten!
Jag känner ju även vissa personer ganska väl där på facebook, och de mig, så att hitta på något som “passar” och är uppmuntrande och glatt, det kan jag knappast ge mig in på. Och varför skulle jag det…
Men det känns bra när jag läser om mina vänner, mina RIKTIGA,
verkliga vänners berättelser om något fint de gjort eller varit med om. Man har ju på facebook väldigt många sk. vänner, som man inte känner mer än till namnet, men det är roligt det också, och kan ju så småningom leda till en verklig vänskap.
Nej, jag tänker verkligen inte låta någon begränsa mig i mitt fortsatta skrivande på facebook. Tack, för att du fick mig att inse detta, Vidde!