Ny terapeut

Det händer saker. Livet går framåt. Jag upptäcker nya sidor av mig själv. Jag lär mig att lyssna till min magkänsla och mina behov. Ibland i alla fall.

I veckan som gick (eller var det kanske veckan före det?) sa jag upp bekantskapen med min nya kurator och avslutade min behandling hos henne. Trots sin förtroendeingivande yrkestitel var hon inte bra för mig. Med sitt ihärdiga fiskande efter bevis för att jag på något sätt försummar mina barn, är hon näst sämst av de tre kuratorer jag har träffat på affektiva mottagningen. Först ville jag vara “the bigger man” och ge henne en till chans att vinna min tillit, men i takt med att tiden för vårt nya samtal närmade sig blev jag mer övertygad om att jag inte kan fortsätta hos henne. Jag valde att lyssna på min magkänsla och sa ifrån.

Jag vill heller inte ha någon ny kurator på affektiva. Jag har träffat tre. De tre upptar bottenplaceringarna på listan av alla behandlare jag har träffat i hela mitt liv. Jag undrar lite vad affektiva ställer för krav på sina kuratorer. Två av de tre jag har träffat verkar endast ha teoretisk kunskap om livets olika svårigheter. En bra terapeut måste nästan ha upplevt svåra omständigheter i sitt liv. En bra terapeut måste ha empati. Något som bäst utvecklas av erfarenhet. Man kan inte riktigt förstå livets avgrund om man bara har befunnit sig i sin egna lilla lyckliga tillvaro och läst om det.

Jag har inte längre några illusioner om att någonsin kunna få den hjälp jag behöver på affektiva, så jag vände mig till en privat terapeut. En bra terapeut. En som har varit med om saker. Att hon är riktigt bra märktes redan två millisekunder efter den första hälsningen. Hon förstår nämligen att en kopp kaffe under terapisamtalet har en mäktig effekt. En enkel kopp kaffe skapar en oerhörd känsla av trygghet. Med en kopp kaffe i handen är det så enkelt att vara avslappnad och öppen.

Jag har redan haft två givande samtal med henne. Idag gick jag från samtalet och var bara imponerad över hennes sätt att lyfta fram det problem vi pratade om, helt utan att det kändes som att vi fokuserade på problemet. Jag vet inte hur hon gör det, men det är väldigt behagligt att prata om problem utan att fastna i de negativa vibbarna som egentligen ingår i problem-paketet. Kanske är det för att hon utstrålar en enorm glädje. Smittsam glädje. Kanske är det för att hon överöser mig med komplimanger så att jag inte märker av mina tillkortakommanden.

På tal om komplimanger! Jag gjorde en liten upptäckt idag när det gäller komplimanger. Så länge jag kan minnas har jag haft svårt för att ta emot komplimanger, det ingår liksom lite detta med att ha dålig självkänsla. Sedan jag började växa ur den trånga tvångströjan som har hållit tillbaka min självkänsla, har jag blivit mycket bättre på att ärligt ta emot komplimanger. Oftast kan jag bara glatt tacka och ta emot. Ibland är det svårare. Idag satt jag och lyssnade på alla bra saker min nya terapeut sa om mig och tänkte på hur det inte alls tog emot att höra de fina sakerna. Det var ju helt sanna saker hon sa. Tänk, vilka otroligt positiva egenskaper jag har!