Syftet med en bok

Det bästa med att läsa en bok är de små meningar, som ibland är helt tagna ur sitt sammanhang, som träffar rakt i hjärtat och ger svar på så mycket. Ibland är inte boken som helhet mycket att ha, men ändå levererar den några ord som stannar kvar…

I mitt småfebriga tillstånd har jag idag läst “Det finns inga farväl” av Paddy McMahon. Inte bland de bästa jag läst, men ändå helt okej. Precis som de flesta andra böcker om andlighet tar den upp så många olika strategier för personlig utveckling. Råd och tips om hur man kan ändra sitt tankesätt och vara mer tolerant, empatisk och kärleksfull.

De ord som jag definitivt tar med mig från boken är:

“Framtiden är inte ristad i sten, vi kan alltid välja.”
“Så fungerar kärleken, den försöker aldrig äga eller tvinga.”
“…utplåna det upplevda behovet av att vara ett offer.”

Utöver ovanstående meningar, som jag kände att jag behövde dela med mig, så började jag någonstans förstå konceptet med att förlåta sig själv. Min rehabkvinna har pratat om att jag kan inte gå vidare i min bearbetning av det förflutna om jag inte förlåter mig själv. Jag har inte förstått vad hon menar. Förlåtelse. Tänk att det kan vara möjligt, och framför allt nödvändigt, att rikta lite förlåtelse mot sig själv. I min värld är förlåtelse något man ger och får från andra. Men nu förstår jag lite bättre. Snart kanske jag kan tillämpa detta och genom att förlåta mig själv kunna släppa på en massa skuldkänslor och annat skit som ligger och skräpar.

Till sist vill jag ta med ett citat från boken som beskrev sorg.

“Jag låg i ett mörkt rum i flera månader, för det kändes som om solen var alltför glad.”