Den finns överallt
Stressen. Den finns. Den är högst verklig. Den påverkar allt. Det sägs att det finns både positiv och negativ stress. Jag har svårt att tro på den positiva aspekten. Så länge jag kan minnas har jag bara upplevt den negativa sidan.
Jag fick låna ytterligare en bok av min rehabkvinna. Hon påstår att jag tycker om att läsa. Jag tycker mer om att skriva, men läsandet får duga ibland, när hjärnan står still. Boken handlar om stress. Allmän information och vägar till en rationell hantering av stress.
Jag känner igen alla symptom som boken beskriver, ohanterlig stress. Jag har upplevt dem. Sömnstörningar, nedsatt immunförsvar, ilska, minnessvårigheter, bristande koncentrationsförmåga, spända muskler och värk i kroppen, apati, depression och energilöshet bland annat. Det vill säga oförmåga att fungera som folk.
Länge har jag tränat på att lära mig att hantera både den fysiska och psykiska stressen. I två års tid har jag tränat på det. Ibland fungerar det. Ibland kommer allt så plötsligt. Trycker på alla knappar och slår ut alla system. Ibland har jag helt förlorat hoppet om att någonsin återfå en normal förmåga att hantera stress. Ibland vet jag att det kommer att lösa sig så småningom, jag kommer att lära mig att fungera som en människa igen.
Nu börjar det bli dags för arbetsträning. Det är tid för det nu. Jag har varit, och är fortfarande, rädd för detta. Jag oroar mig för att det ska bli för mycket, att jag inte kan hantera de ökade kraven och den ökade stressen. Jag oroar mig för att åter hamna på djupaste botten. Där de intensiva värdelöshets- och skuldkänslorna härskar. jag vill inte tillbaka dit.
Planen är att få en träningsplats till mig på Studiefrämjandet. Där kan jag ha möjlighet att arbeta med administrativa uppgifter. Jag skulle kunna få tillfälle att skriva. Kan det även kanske finnas möjlighet för mig att kunna hjälpa någon? Jag tycker om att hjälpa folk. Det är tillfredsställande. Jag hoppas att jag kan få den här platsen. Det skulle nog vara befriande.
Vi har fel på nätverket här hemma. Irriterande. Stressande. Jag vill ha tillgång till Internet. Nu får jag blogga i Notepad i väntan på uppkoppling. Jobbigt. Vad ska jag göra nu när jag inte orkar läsa mer? Ska jag parkera i sängen och titta på Kate & Leopold? Ska jag ta ett bad? Ska jag sätta mig på soffan och kräva att Daniel tittar på någon film med mig? Eller ska jag knappa ner ytterigare ett blogginlägg i Notepad? Jag skulle behöva skriva och ventilera om ett mycket jobbigare ämne än stress.
2 Comments
Britt-Marie
Å, så jag känner igen mig! När det gäller den förfärliga stressen! De senaste dagarna har jag funderat hit och dit hur jag ska bära mig åt för att minska på den farliga stressen. Den som får mig att känna precis som du har beskrivit i ditt inlägg. Jag fick en ordentlig varning för drygt en vecka sedan. Jag fick ett anfall av något slag. Det vill säga att jag drabbades av en fruktansvärd yrsel/svindel och såg dubbelt, flerdubbelt. Det var mer än otäckt och skrämde upp mig ordentligt. Det kan ha varit en sk TIA.
Stress av det slag du och jag lider av är livsfarlig. Den dödar, den förstör kropp och hjärna, åstadkommer skador. Den stressen ska tas på fullaste allvar. Men frågan är alltså: HUR TAR MAN SIG UR DEN?!
Hoppas det ordnar sig för dig vad gäller arbetsträning, osv. Jag kan förstå att det känns ångestfyllt att tänka på, men jag håller tummarna för dig!
Britt-Marie
Om det här med den livsfarliga stressen….
Jag har forskat lite runt ämnet. Jag har läst om människor som drabbats av utmattningsdepression och annat smått och gott som just stressen ställer till med. Det råd de personerna oftats fått och får när dylikt händer, är att de ska vila. Vilket också är viktigt, visst, vila och återhämtning. Men nu läste jag om en stressforskare som påstår att det inte går att vila bort stress och dess konsekvenser. Jag är beredd att hålla med honom, för nu har jag vilat och vilat, och det gör ingen skillnad. Jag är lika stressad inuti ändå, och kroppen är spänd som en bristfärdig fiolsträng, det gör ont överallt.
Det är ju på det viset att stress SKA påverka våra kroppar. Den förbereder oss på att fly eller slåss när det krisar till sig. Förr i tiden var ju detta livsnödvändigt för att undkomma farliga djur, osv. Problemet är att i dag, i vår tid, gör vi inte den fysiska aktivitet som kroppen så starkt förbereder sig på!
Kroppen är beredd på aktivitet,och vad gör vi då? Jo, vi kanske lägger oss och vilar eller tar en lugnande tablett eller något annat “stillsamt”. Då blir spänningen, anspänningen kvar i kroppen, kvar i musklerna, och byggs på och byggs på… ja, du förstår kanske själv hur vi mår till sist.
Lösningen på detta är FYSISK TRÄNING. Och då handlar det inte om stillsamma promenader, utan om hård, intensiv träning, ofta och mycket.
Jag vet, det låter hemskt, förfärligt. Jag stegrar mig, försöker komma ifrån det, men innerst inne där jag har min allra mest förståndiga och logiska kärna, vet jag att det är sant!
Jag ska fundera ut hur jag ska kunna lägga upp en motionsplan med styrketräning, utan att behöva gå på gym. Jag vill helst ut i naturen, vilket inte är det lättaste så här års. Men det finns skoterspår i skogen. Jag tänkte att även du kan fundera lite på det här. Kanske du har möjlighet att besöka ett gym, och där få hjälp av personal som kan sin sak? Tänk på det, i alla fall!