En ny förlossning

Min fina vän Johanna är gravid. Likt syster min, är hon ensam med sin graviditet och har därmed ingen självklar partner vid förlossningen.

I ett par månader har jag funderat lite smått på vem hon planerar att ha med sig till förlossningen. Sin mamma kanske? Eller vår vän Per, som alltid så gärna ställer upp? Stundtals har panikiga tankar som “tänk om hon frågar MIG?” dykt upp. Hur ska jag då svara? Efter syrrans förlossning bestämde jag mig ju för att endast närvara vid såna förlossningar där det kommer någon ur mig. Så lite oro för att bli tillfrågad och kanske behöva tacka nej har jag haft. Samtidigt har jag ju hela tiden vetat att om Johanna ber mig vara med på hennes förlossning, så svarar jag “ja” utan att tveka. Men hon frågar nog inte, hon har säkert redan bestämt sig för någon…

Vid morgonkaffet läser jag om hennes oro för att föda ensam. Åh nej, nej, nej. Inte föda ensam, ingen kvinna ska behöva föda ensam. Och med ens började min magkänsla mala på om att jag ska erbjuda min hjälp. Det är inte riktigt min plats att lägga mig i så viktiga beslut, men jag skrev en kommentar (eller två kommentarer för jag klantade till flattr-id:t vid den första). Och för säkerhets skull förtydligade jag det via fb.

Den där paniken jag har känt tidigare när jag har funderat på att eventuellt närvara vid ytterligare en förlossning som inte är min, fanns inte kvar. Det kändes bara självklart, naturligt och helt rätt att säga “Jag kan vara med”.

Jag ska vara med! Det är en otrolig ära att få det förtroende det innebär att närvara vid en så känslig situation i en kvinnas liv.

Vi måste bara komma ihåg att ta med nån typ av mat till mig! 🙂