Syrran berättar sin historia

Jag vill publicera den text min syster skrev som ett bidrag till ett examensarbete. Så bra skrivet om något så sorgligt och svårt.

Januari 2011 började vi slarva med preventivmedel, i februari blev det mer bestämt att vi skulle ge oss in i babyvärlden. Jag slutade röka och vi köpte ägglossningstickor för att kartlägga min ägglossning.

Juni 2011 plussade vi. Vilken lycka, vi trodde inte det var sant. Vi var helt lyriska. Vi skulle bli föräldrar och i samma veva skulle vi köpa hus. Det kunde inte bli mer perfekt. Vi målade upp bilder om hur det skulle bli när magen växte och hur det skulle bli när bebisen kom. Tankarna skenar iväg snabbt när man längtar och drömmer.

Jag blödde till och från, det kändes som att någonting var fel men fick gång på gång höra att det var helt normalt. När jag hade gått 12 fulla veckor åkte jag in till akuten pga blödningar och smärtor. Där konstaterades en ofostrig graviditet, jag hade ingen bebis i magen, endast en tom fostersäck som hade avstannat i v 10. Det slutade med en skrapning. Det var fruktansvärt, det tog ett år för mig att lära mig att leva med det. Min man stängde mest in känslorna, han ville inte prata om det. Vi fick hela tiden höra att vi var ju så unga, det skulle inte dröja länge innan vi skulle bli gravida igen.

Januari 2012 plussade vi för andra gången ett svagt plus i vecka 4. Dagen efter testade jag igen, negativt. Då var det bara att vänta ut missfallet som kom 3 veckor efter plusset.

April 2012 plussade vi för tredje gången. Jag kunde känna en gnutta lycka och hopp, nu var det tredje gången gillt, nu skulle vi äntligen få vårt efterlängtade barn. Nu ville jag njuta av graviditeten och alla symptom var så starka den här gången. Vi såg framemot ett tidigt VUL (vaginalt ultraljud) i vecka 8.

Några dagar innan vi skulle till gynekologen vaknade jag en morgon och kände att symptomen var borta, jag kommer ihåg att jag sa till min man att nu har det dött i magen. Vi viftade bort det och återigen fick vi höra att det var normalt att symptomen kom och gick. Väl på ultraljudet såg vi vår lilla mini bebis och blev flyttade till vecka 7 istället för 8, men hjärtat slog inte. Kvinnan som undersökte mig sa att det var väldigt ovanligt att inte se hjärtslagen i vecka 7. Vi åkte hem för att sedan komma tillbaka efter 14 dagar. Det var nog dom längsta dagarna i mitt liv. På andra ultraljudet (vaginalt) såg vi längre inte en mini bebis utan det hade blivit en klump och ett MA (missed abortion) var konstaterad, det slutade med skrapning.

Nu efter tre missfall var ingenting sig likt. Min kropp hade förändrats, jag hade förändrats, min man hade förändrats och vårt äktenskap hade förändrats. Nu kunde vi inget annat göra än att plocka upp spillrorna vi förlorat på vägen.

September 2012 får jag ett återbesök för att kolla att jag inte har en infektion då jag fick det efter första skrapningen. Allt såg bra ut. Jag fick en jättebra kvinna på kvinnokliniken. Hon skrev ut trombyl till nästa graviditet och så fick vi lämna blodprov och då skulle det tas en massa olika prover. Vi lämnade kromosomprov också. Hon påpekade väldigt noga att under dom 14 åren som hon jobbat har hon aldrig stött på ett kromosomfel utan alla provsvar är oftast bra, att man inte hittar något fel.

Mina provsvar kom relativt snabbt, allt såg bra ut. Efter flera veckor får vi ett samtal ifrån läkaren, min man har ett kromosomfel. Det enda vi fick reda på var att det orsakat missfallen. När ägg och spermie möts och börjar dela sig byter kromosomerna plats, ändarna byter plats med varandra. Vi blir helt ställda och vi vet ingenting om någonting. Huvudet går på högvarv. Vad är det för kromosomfel? Kommer vi någonsin få uppleva en graviditet? Kan vi få barn naturlig väg? Får vi adoptera? Blir det spermadonator? Provrörsbefruktning?

Vid det här laget började vi bli omringade av graviditeter och bebisar. Då kändes det som att alla andra får barn och lyckade graviditeter men inte vi. Samtidigt som vi var glada för deras skull bröts vi ner mer och mer inombords för att vi inte lyckades. Det blev en jobbig tystad kring mig och min man. Missfall efter missfall och allt som har med barn och graviditeter att göra, vi slutade prata om vår smärta och längtan. Det kändes lite tvunget att svälja sorgen, gå vidare i vardagen med ett hål som växte inuti.

Att bli placerad i olika kategorier som upprepade missfall, ofrivilligt barnlös, manlig infertilitet, det trodde vi inte när vi började “bebisverkstaden”. Det var lite mer som att när vi slutade med preventivmedel så blir vi med barn. Det här var bara sånt vi läste om, vi trodde aldrig det skulle drabba oss. Jag tror inte man kan förstå riktigt hur det är förrän man hamnar där själv.

Resan hittills har tärt på oss psykiskt, det har skadat äktenskapet, livet kommer aldrig bli detsamma, vi kommer aldrig bli desamma. Nu försöker vi finnas där för varandra och bygga upp en ny grund med den erfarenhet som vi har med oss av allt det här.

Jag hoppas fler par träder fram och pratar om dessa saker, för jag tror att man kan känna sig ensam när man inte har människor att prata med, såna som delar liknande händelser. Jag hoppas även att vården ändrar inställning till alla utsatta och behandlar dem med förståelse och respekt, för ingen går igenom ett helvete frivilligt.

Januari 2013 ska vi äntligen få svar på vad det är för kromosomfel och förhoppningsvis vad vi har för möjligheter och då slipper vi leva i ovisshet. Nu finns ju tankar som att alla kanske inte är menade att få barn. Kan man leva ett liv utan barn? För vi människor vill ju ändå hitta den rätta partnern att bilda familj med.