Locket på

Fan. Idag vill jag skriva om saker som inte kan publiceras. För att de missförstås. Av en, eller av flera. Det är så jävla jobbigt, för det jag vill skriva om är något jag behöver skriva om, eller prata om. Jag behöver ta upp det, lägga lite ljus på det. Åtminstone tillräckligt länge för att ett par stearinstänk ska visa hur verkligt detta är för mig. Men jag kan inte. Speciellt inte publikt såhär på bloggen (där jag verkligen skulle ha nytta av att få många andras synpunkt och kunna diskutera och bearbeta). För att jag ska kunna ta upp ämnet, händelserna och detaljerna måste jag prata enskilt med någon jag har förtroende för. Det är så förutsättningarna är.

Jag pratar om mönster. Mitt måendemönster. Jag har länge sett ett visst mönster, men den misstänkta orsaken var inte alls en orsak. När jag sedan såg allt klarare ville jag inte ha det så. Jag vägrade acceptera mönstret och orsaken. Livet har envisats med att försiktigt visa att det är ju så. Detta är en orsak och detta är följden. Här är samma orsak och följden är precis likadan som tidigare. Igen och igen. Tydligare och tydligare. Det är fan sant, men jag tycker inte om det. Jag har letat efter läkning och harmoni på helt fel ställen. För att orsakerna till såren och kaoset har inte (enbart) varit de jag trott.

Det blir inte det minsta lättare för att jag numera har bevis för tydligheten. Eller ja, bevis är väl att ta i. Inom mig vet jag exakt hur jag påverkas och av vad. Resten av världen är inte jag, vet inte hur jag känner och kan därmed inte se det jag anser vara bevis. Hur ska jag kunna skvätta stearin på något som ingen annan kan se? Någon kan säkert fantisera ihop det jag menar, men med det är inte sagt att jag får fram min poäng.

Det är ju dit jag måste. Till min poäng. För att kunna bli hel och må bra, måste jag dit. Hur kommer jag då dit utan att såra någon, utan att kräva för mycket av någon annan, utan att bli betraktad som ett monster och utan att förlora mig själv och en massa annat i processen? Om jag gör val för att skydda mig själv från att bli betraktad som en monster, betyder det att jag ser mig själv som ett offer?

Jag vet hur verkligheten är för mig nu och jag vet hur jag vill att den ska bli. Men hur ska jag göra för att kunna ta fram vägen? Jag har inga lösningar. Det fungerar inte att försöka vänta ut stormen och hoppas på att allting faller på plats automagiskt, men just nu vet jag inget annat. Jag har redan lagt på locket. Stängt inne det som fick komma fram och se frihet. Släckt lampan och låst dörren.