Problem och lösningar

Jag har tidigare skrivit om hur orolig jag är för att mina barn ska utveckla en dålig självkänsla. Den oron har förstärkts på senare tid, speciellt när det gäller gumman.

Min dotter är en känslig person. Hon är stark, principfast och fåfäng. Hennes inlevelseförmåga är enorm och det händer allt oftare att hon förstår hur någon mår bara genom en snabb blick. Det är viktigt för henne att saker är rättvisa och hon förklarar gärna ingående när hon upptäcker att någon har missförstått verkligheten, även om det bara är hennes verklighet. Hon vill vara omtyckt och är livrädd för att bli lämnad ensam, utan några vänner. Det finns så mycket klokhet och så många underbara egenskaper i denna lilla dam. En sån styrka i en så ung människa. Jag misstänker lite att hon är HSP.

Jag är rädd för att det är blandningen av alla dessa fina egenskaper som bidrar till att gumman inte mår så bra i skolan. Det har varit tjafs i skolan nu i veckan också. Det är alltid tjafs. Mellan A och varierande tjejer i klassen. Jag vet att A inte är den som slåss eller är medvetet elak mot någon. Hon mår ju dåligt själv när hon ser hur ledsen någon annan är. Jag vet också att det är viktigt för henne att försöka rätta till saker som har blivit fel, så om någon säger elaka eller felaktiga saker till henne, så står hon där och käbblar emot. För att försvara sig själv eller någon annan.

Jag vet också att hon har väldigt svårt att släppa saker som har varit. Hon kan förlåta och bli kompis med någon hon precis har grälat med, men nästa gång det blir gräl med samma person kommer allt det gamla tillbaka och påverkar As syn på situationen. När hon berättar om någon händelse och säger att “Den gör ALLTID så”, då menar hon inte att den andra gör något hela tiden, utan att så länge de har känt varandra har A med ojämna mellanrum blivit ledsen pga den andra.

Varje vecka har vi en ny strategi till skolan. Förklara att du blir ledsen eller arg när någon gör eller säger något dumt. Gå iväg och tänk för dig själv att du vet att du inte har gjort fel. Säg till fröken på en gång. Ignorera den som gör att du blir ledsen. Prata inte med den, titta inte på den, lyssna inte på den. Säg samma sak tillbaka. Bry dig inte. Låt andra tycka vad de vill, du vet ju själv vad som är sant. Kom ihåg att folk som säger elaka saker är ofta rädda eller kanske mår dåligt själva… Inget fungerar. Allt verkar slå tillbaka.

När jag desperat letade efter lösningar i mina oroliga funderingar var jag inne och snurrade på att svårigheterna med att kunna hantera det tjafs som uppstår kanske beror på gummans rädsla för att bli lämnad ensam. Mycket fokus har jag lagt på att försöka få henne att förstå att en vän kommer inte att försvinna, även om de inte leker varje sekund, och att hon är stark, så att hon klarar sig även om hon skulle behöva vara ensam.

Häromdagen upptäckte jag dock att så inte var fallet. Vi satt här vid matbordet på morgonen innan skolan och jag försökte peppa en orolig gumma, när hon började gråta och frågade varför jag hela tiden tror att det är hon som har gjort fel. Jag behövde förklara många gånger att det inte alls var det jag trodde och heller inte menade så, utan jag försökte bara hjälpa.

Det var ett jävla slag i magen att behöva inse att jag inte alls hjälpte henne att samla styrka och självkänsla utan snarare tog bort det. Mina råd till henne har alltså uppfattats som att jag talar om att hon inte duger, att det är hon som gör fel när hon gör det som faller henne naturligt: att starkt stå upp för sig själv och sin sak, eller att med generös empati medla och skapa rättvisa. Hon gör ju inte fel. Och hon ska definitivt inte trycka undan de egenskaper som är en så otrolig styrka hos henne. Jag måste omgruppera mina trupper, men hur ska jag göra?

Pratade med min kloka syster om detta och hon tipsade mig om en blogg som skulle kunna hjälpa, En annan du. Den kommer att vara till mycket hjälp kan jag meddela. Jag har bara läst några få inlägg och alltså inte hittat något konkret att ta till vid det nuvarande problemet, men jag ser ju klart och tydligt att den här kvinnan pratar om precis det jag menar! Hon skriver om hur JAG vill vara som förälder och hur JAG vill att MINA barn ska bli (och inte bli) behandlade.

Läs här bara: http://petrakrantzlindgren.wordpress.com/2012/02/19/nar-du-skaller-pa-mig-mamma-ar-det-svart-for-mig-att-alska-mig-sjalv/

Hon bekräftar också att jag inte är helt ute och cyklar med min känsla, min bild av hur en bra självkänsla skapas och bibehålls. Jag får ofta höra att jag daltar med barnen, inte har några regler, låter dem göra hur som helst och allt vad det är. Samtliga påståenden/anklagelser är inte sanna. Regler är viktiga och det är bara viktiga regler jag har. Jag har tidigare skrivit om vikten av att de regler som finns ska gälla för samtliga i hemmet och att välja sina strider, så det är inget jag tänker gå in på nu (tror jag). Daltandet är inte så mycket mer än att jag vill lyssna till mina barn, jag vill att de ska känna sig viktiga, värdefulla och delaktiga. Alltså är det jätteviktigt att jag är lyhörd, tar dem på allvar och ger dem “rösträtt” här hemma.

Ja, de är barn. Miniatyrmänniskor. Men de ska kunna leva på samma villkor här hemma som jag och Daniel. Ingenting bra kommer ur att bråka hemma, ingen mår bra av tjat och gräl. Mitt jobb som mamma är att bygga upp barnen, hjälpa dem att vara starka i sig själva. För att kunna göra det måste jag behandla dem med respekt. Att veta var gränsen för respektlöshet går är inte alltid det lättaste.

Mycket av nedanstående pågår här hemma titt som tätt. Jag tappar tålamodet och gapar, skriker och det händer att jag hotar med fjantiga saker för att försöka återfå “makten”. Det är dock inte alls i samma utsträckning som tidigare, då när jag mådde dåligt utan att veta om att jag mår dåligt och utövade helt fel metoder i försöken att må bättre.

Frågan fick jag idag när jag var med som gäst i radioprogrammet Boulevard. Funkar det i praktiken att bemöta barnen på samma sätt som vi själva vill bli bemötta?

Mitt svar är förstås ja. Jag tror att barn föds med en förmåga till empati.
Jag tror att barn föds med en naturlig vilja att bidra till andra människor.
Jag tror att barn är social varelser som vill passa in och fungera i en grupp.

Det vi föräldrar behöver göra är att ge barnen stöd i att vara i kontakt med dessa förmågor. Vi behöver ge dem schyssta förutsättningar. Det gör vi tyvärr inte alltid.

Vi skäller på barnen.
Vi hotar dem.
Vi skuld- och skambelägger dem: ”Du borde veta bättre än att göra så där!”
Vi klandrar deras känslor: ”Det där var väl ändå ingenting att bli ledsen för!”
Vi ifrågasätter deras behov: ”Du kan väl inte gärna vara hungrig redan!?”

När vi pratar så här med våra barn gör vi det väldigt svårt för dem att behålla kontakten med sin egen medkänsla och omtanke. De blir liksom upptagna med att skydda sig själva istället för att förstå vad vi vuxna behöver och vilja bidra till det.

http://petrakrantzlindgren.wordpress.com/2012/11/12/men-ar-det-verkligen-sa-dar-enkelt/

Nuförtiden är min förståelse och mitt tålamod mycket bättre. Det är inte förrän framåt torsdagar som en hel eftermiddags tjatande om något utlöser explosioner av varierande grad på kvällen. Men mycket bättre kan det bli, vi behöver verkligen inte ha så mycket bråkerier här hemma. Ingen mår ju bra av dem. För oftast handlar de inte ens om några väsentliga saker, de är bara stormar av helt onödig skäll och kritik. Det är verkligen inte okej att vara och nagga på barnens självkänsla på grund av att de glömde väskan på hallgolvet för att ett akut toabesök kom i vägen eller att kvällsmaten tar en timme att äta för att det finns så mycket att berätta om just då.

För när vuxna ifrågasätter, anklagar, skuldbelägger eller kritiserar sina barn hör de inte bara orden som uttalas. De hör också budskap mellan raderna: ”Du duger inte!”, ”Jag är inte nöjd med dig!”, ”Du är inte bra nog!”

http://petrakrantzlindgren.wordpress.com/2012/11/08/hjalp-jag-vill-gora-annorlunda-granser-med-respekt-del-1/