Otäckt

De senaste veckorna har mina tankar härjat värre än vanligt. De har haft sällskap av känslor av en sån djup att jag inte vet hur jag ska beskriva dem. Jag har varit så rädd. Jag är fortfarande rädd. För dessa känslor och orsaken till dem. Jag kan inte hindra dem från att komma och jag kan inte låta bli att försöka hitta logiken i dem.

Jag har haft en obehaglig känsla av att jag måste be ungarna om ursäkt för alla gånger jag har betett mig illa. För de gånger jag inte har förstått att jag beter mig illa, och de gånger mitt beteende har påverkat dem värre än jag har trott. Jag har känt att det är väldigt bråttom med att be om ursäkt och att förklara, så mycket jag kan, hur mycket jag älskar dem. Det är känslan av att det är bråttom som har skrämt mig. Varför känns det att det är bråttom? Har jag slut på tid?

Magkänslan ska man lyssna på, sägs det. Det här är mer en känsla i bröstet än i magen, betyder det att det bara är oro? Eller känner jag på någon nivå att det verkligen är ont om tid? Är jag på väg att dö? Är någon av ungarna? Tankar i de här banorna leder oavkortat till dödsångest. Rejäl dödsångest. Visst har jag tidigare varit rädd för att någon av ungarna ska dö, men rädslan har aldrig varit såhär stark.

Jag försöker hitta andra orsaker till känslorna. Kanske är det så att mitt arbete med att bygga upp mig själv och bli en bättre människa kräver att jag ska bearbeta det som har skett, och sedan lämna det. Kanske är det så att de skuldkänslor jag ständigt bär på behöver läggas bort. Är det det som det är bråttom med? Att stänga vissa dörrar, att acceptera det som har varit, att jag inte alltid har varit en så bra mamma som jag borde? Att be om ursäkt och försäkra mig om att ungarna förstår, så att jag kan släppa skuldkänslorna och gå vidare? Det skulle kunna vara en bra orsak. Jag hoppas att det är det här jag har bråttom med. Men jag tror inte det. Skulle inte oron över döden lägga sig då?

I måndags hände något otäckt. Jag satt här och bloggade lugnt när jag hör hur grannen skriker något om “för i helvete” med en så stark vrede att det kändes genom väggen. Jag börjar gråta hysteriskt. Det kändes som hennes ilska var riktad mot mig. Jag var rädd, jag skämdes, jag kände mig helt värdelös och oälskad. Jag grät så att jag skakade och det gjorde så ont, så ont i hjärtat. Och jag kunde inte sluta. Var kom det här ifrån? Varför reagerade jag så? Var det vetskapen om att även jag har skrikit på mina barn på samma sätt, och att jag kände skuld för det och önskade det ogjort? Eller har någon skrikit på mig på samma vis och att det var ett minne som kom upp? Varför blev det så? Smärtan i hjärtat satt kvar hela tisdagen. Den var borta igår men har velat komma tillbaka idag. Sedan den stunden har jag känt ännu starkare att jag måste berätta för mina barn hur mycket jag älskar dem, hur underbara de är och hur mycket de berikar min värld.

Nu försöker jag trösta mig själv med att undra om det ändå är så att orsaken till hela dödsångest-historian grundar sig i min osäkerhet och misstro till mig själv som mamma. Min rädsla för att misslyckas med att skydda barnen och misslyckas som mamma på alla möjliga och omöjliga sätt.

Om jag dör så lämnar jag ju dem. Att lämna sina barn är ett stort jävla misslyckande som förälder. Jag kan inte dö, för jag kan inte lämna dem. De klarar sig inte utan mig. Visst, logiskt sett förstår jag att det finns folk som är kapabla att ta hand om dem, men de behöver ju ha mig också. Jag tror att jag bidrar med något som ingen annan kan. Inte bara för att jag är deras mamma, utan för att jag är jag. Om någon av dem dör, så kan jag inte ta hand om dem. Då har jag ju också lämnat dem, på ett sätt. Då kan jag inte hjälpa dem längre, vilket också är ett misslyckande. Alltså kan ingen gå och dö nu. Det funkar helt enkelt inte. Så får det vara, alla ska leva.

Sedan i tisdags har oron för att någon ska hända mig minskat. Det känns som att dottern också är utom fara, men känslan av stor oro för sonen kvarstår. Det har skrämt mig. Men precis nu när jag skrev allt det andra där ovanför, så kom tanken att den oron kanske också bara har sin grund i mina skuldkänslor. Jag och dottern gör väldigt mycket saker ihop. Vi pysslar, bakar, syr, tittar på program om pyssel och bak… Jag och sonen gör ingenting ihop. Vi har inte samma intressen. Kanske är det så att det bara är mina skuldkänslor som skriker att jag ska ge sonen mer av min tid. Jag hoppas att det är så. Det känns mycket bättre nu.

Mina fina underbara! Jag måste vänta ända till imorgon eftermiddag innan jag får krama om dem. Egentligen vill jag inte vänta till eftermiddagen (eller ens tills imorgon), men tydligen måste de gå i skolan också.