Intressant

Min nuvarande bok Att välja glädje (Kay Pollak) pratar mycket om att hur vi uppfattar en människa är högst personligt. Det jag ser hos en människa kan vara helt osynligt för en annan betraktare. Att jag finner en människa irriterande betyder inte att han är irriterande. Någon annan kan se helt andra egenskaper hos samma person.

Idag blev det lite av ett wow-tillfälle här när jag insåg att den teorin kan jag ju applicera på diskussionen jag och maken hade innan han åkte till jobbet.

Efter att ha tittat på dokumentärserien Metal Evolution (mycket sevärd, btw) pratade vi lite grann om intervjun med Metallica’s Lars Ulrich.

Jag såg någon som stolt berättade om vad han och gruppen har åstadkommit, någon som pratade ödmjukt och respektfullt om sina kollegors framgångar. Jag kände ingenting annat än beundran för karlen när jag såg intervjun. Daniel såg en skrytsam typ som verkade ha ohälsosamt höga tankar om sig själv.

Det är rätt intressant när det är såhär tydligt att det i samma videoklipp med samma intervju finns så olika saker att hämta. Vad beror detta på? Är det som Kay Pollak säger, att vår uppfattning om någon är en reflektion av oss själva?

Tog du förresten med dig boken älskling? Jag kan inte hitta den nu. Kanske är det någon som äter upp mina böcker här…