Morrn!
Oj, titta här! Vintersyndromet. Kirsi vaknar aptidigt och vill inte sova mer utan går upp och sätter sig med en (fem) kopp kaffe och lite tända ljus. Levande ljus ska visst främja kreativitet.
Jag vaknade av att jag frös. Sovrumsfönstret står öppet som standard och AC:n var på. Svinkallt! Älskling svettas och vi andra fryser. Jag ville inte sova mer. Orkade inte sova mer. Jag är så uttråkad. Och rastlös och orolig. Så… vad ska jag göra fram till 7 nu då?
Varför är jag alltid så orolig? Det kommer liksom naturligt. Allt som är lite konstigt ger en klump i magen. Jag kan inte slappna av och även när jag anstränger mig för att inte tänka eller intalar mig själv att allt kommer att vara bra, så finns känslan av oro där. Igår var jag tvungen att ta ångestdämpande för första gången på länge. Jag hade bara en så envis känsla av att något hemskt skulle hända så att jag inte kunde slappna av alls. Som klockan på tåget somnade jag av tabletten och sov hela förmiddagen. Var fick jag klockan och tåget ifrån, kan man fråga sig. Jo, det är såhär att jag har för mig att det finns en liknelse för det där fenomenet att något alltid följer en specifik handling. Finns det inte? Jag har ingen aning om vad det är, men känslan av att det har något med klockor eller tåg att göra, så jag byggde ihop en mening bara. Det verkar som att huvudet inte fungerar så bra klockan fem på morgonen. 🙂
Nå, sov hela förmiddagen… På eftermiddagen var det utvecklingssamtal på skolan. Det tog bara en halvtimme, men under den tiden försvann all min kraft. Gårdagen var precis en sådan dag då jag bara borde ha legat och isolerat mig från omvärlden. Precis som klockan och tåget, jag hade så mycket oro i kroppen så det är klart att jag mår hundra gånger värre när jag är ute och beblandar mig med folk. Efter mötet fanns det bara mörker. Den så bekanta orkeslösheten kom, depressionen var på besök och ilskan och irritationen tog över helt.
Ångest btw. Jag tror att det är jättelänge sedan jag kände av den där riktigt besvärliga ångesten. Jag tror. För att jag litar inte speciellt mycket på mitt minne. Jag kan inte riktigt minnas när jag hade känslor av ångest eller rena ångestattacker. Så jag tror att det var länge sedan. Kan visserligen ha varit rätt nyligen ändå, jag vet inte. Vi säger att det var länge sedan, för att det var länge sedan jag tog antiångesttabletter. Och för att det känns riktigt bra att tro att det var länge sedan ångesten var på plats. 🙂
Nu var det ju helt nödvändigt att jag deltog i mötet på skolan, men det finns fler liknande tillfällen. Varför har jag inte lärt mig att jag ska hålla mig borta från ställen där jag behöver vara trevlig och prata med folk när jag mår på ett visst sätt? Varför är det först efteråt jag ser mönstret så tydligt? Här kommer också frågan: vad är det jag ska fokusera på, att lära mig att urskilja de tecken som tydligt talar om när jag bör isolera mig helt en dag eller två (hur det nu ska gå till med tanke på att de alltid varierar) eller att lära mig att bortse från ett litet dåligt mående, bita ihop och vistas bland folk och sedan lära mig att hantera det större dåliga måendet som följer?
Jag tror att hela min rehabilitering går ut på att lära mig att behärska det senare alternativet. För att logiskt sett så borde jag vara redo för det nu, efter närmare två års terapi och återhämtning. Well, jag är inte redo för det. Jag har ju inte lärt mig hantera mitt mående än, inte så mycket som jag behöver. Jag har blivit bättre på det, men fortfarande är det i stort sett att jag antingen ignorerar mitt mående, de gånger jag tydligt ser måendet och mönstret med det, eller så ger jag upp helt (nästan helt) och väntar på att det ska vända. Jag tänker mig att det måste finnas någon mellanväg där. Borde det inte finnas det? Oavsett, så kommer jag inte lära mig att hantera något så länge det finns delar i mitt liv som ständigt motarbetar hela min kamp.
