Jag skulle vilja skriva

Jag har nästan abstinens. Jag har inte skrivit något vettigt på evigheter känns det som. Jag skulle vilja skriva. Något. Vad som helst. Jag skulle behöva få utlopp för det där begäret att skriva. Att göra något vettigt av alla kringdrivande tankar. Men jag kan inte. Det där hindret finns där nu igen. Det där osynliga hindret som tar bort all lust att göra något. Det där som skapar hopplöshet och skuld. Varför ska det vara där?

Jag skulle kunna skriva några meningar i boken min. Men det går inte. Jag kan inte koncentrera mig tillräckligt för att få ihop något. Det är inte värt ansträngningen när orden inte kommer av sig själv. Att försöka skriva när orden inte lägger sig på plats automagiskt är egentligen bara att dunka huvudet i väggen.

Jag skulle kunna ta fram kursmaterialet och börja lära mig att skriva enligt skrivarkursens lektioner. Det går inte heller. Jag är lite rädd för att börja med kursen. Det kändes så stort och svårt när jag browsade igenom materialet första gången. Känner mig rätt säker på att jag inte har fantasi nog att genomföra övningarna med påhittade karaktärer och fänglsande handling. Det hjälper inte att stirra på “Jag kan hantera det”-skylten. Kanske var skrivarkursen en bra idé bara när jag var full av mani.

Jag skulle kunna göra min “läxa” som jag har till nästa möte med min rehabiliteringskvinna. Jag ska utveckla mitt livshjul. Jag ska förklara varför jag känner missnöje över vissa delar och försöka lista ut hur jag ska bli nöjd. Detta kräver en strukturerad tankeverksamhet, något jag inte har. De där förvirrade missfostren till tanke-wannabes som irrar runt är ingenting att ha.

Woah… kolossal deja vu! Något med sjukhus och Vänner. Måste ringa och höra hur det är med syrran. Om vi inte behöver åka till förlossningen ska jag parkera på soffan. Med Vänner.