Vem tror på spöken?
I alla de där böckerna jag läst på senare tid (inte bara Bennys) pratas det om att barn ofta kommer ihåg andra sidan och sina tidigare liv. När de säger saker som: “Mamma, en gång när jag var mamman och du var barnet…” så är det inte alls säkert att de återberättar någon lek eller fantasi utan faktiskt pratar om ett tidigare liv. Riktigt fascinerande tycker jag. Och lite skrämmande.
Vid matbordet härom dagen kom vi på något vis in på ämnet tidigare liv och jag kände att jag ville kolla läget lite grann, så jag frågade om ungarna visste hur många liv de levt. Sonen hade inga svar utan tittade bara frågande på mig. Han undrade säkert om jag hade slagit i huvudet. 🙂 Dottern trodde att det rörde sig om 10.
Bara av farten berättade hon också att hon känner en tjej som hon aldrig har träffat. Jag frågade lite om denna mystiska tjej, men gumman visste inte så mycket. Hon har brunt, lite kort hår och bruna ögon.
Hon brukar se tjejen i sina drömmar ibland, men hon får aldrig reda på något om henne för hon är alltid tyst. Jag föreslog att det kanske var hennes skyddsängel. Jag syftade då till den där andliga vägledaren som vi alla ska ha, men tänkte att begreppet skyddsängel var lättare för henne att förstå. Tjejen kunde definitivt inte vara en skyddsängel, för hon har ju inga vingar. Nej, det förstås. En ängel måste ju ha vingar.
Igår kväll satt dottern i sängen och grät och var riktigt rädd. Hon hade hört ljud i hallen och trodde att det var jag som kom för att titta till henne. Sedan hade det knackat och skrapat i väggen, hon hade tolkat det som att det var grannen som härjade igen. Det som gjorde henne så rädd var att en kort stund efter knackandet hade det “gupplat”, som hon säger, i madrassen. Hon tittade på mig med ren skräck i ögonen “Det var nån som klättrade upp i sängen!!” En sak har jag ju lärt mig av alla dessa böcker, man ska inte bara slå ifrån barns tankar och rädslor om spöken. För det kan ju vara så att barnet faktiskt ser en ande. Jag försökte trösta och tona ner rädslan och paniken genom att berätta att det kanske bara var hennes skyddsängel som ville visa att hon var där och skyddade henne. “Men varför skrämmer hon mig så mycket?”
Imorse berättade dottern argt: “Nu har jag sagt till min skyddsängel att jag inte vill att hon skrämmer mig. Jag bestämde att hon bara får komma till mig när jag sover eller när jag känner mig utanför, inte annars. Tror du att hon lyssnar på mig?” Hon är så klok, min gumma. Hanterar sin rädsla och hittar sätt att känna sig trygg på det här sättet. Vad duktig hon är.
Som sagt. Fascinerade och skrämmande. Tanken på att det jag läst kan vara verkligt är ju riktigt spännande. Och lite kuslig. Rätt mycket kuslig om jag ska vara ärlig. Hoppas att det inte blir verkligare än såhär. 🙂
Jag ska uppfinna en kaffemaskin som hivar fram en rykande kopp när jag tänker på kaffe.
13 Comments
Ellinor
Ja uscha… nä man ska inte bara slå bort sånt och inte låtsas som om de inte sagt något.
När Amanda var 2 år så gick Johns morfar bort.
Då någon vecka efter så var vi hemma hos hans mormor, Amanda var i hallen och lekte och vi satt i vardagsrummet och pratade vill jag minnas.. rätt som det var så ropade Amanda; -Där är Lasse! (Morfadern hette Lasse). Då stog hon i öppningen mellan v-rummet och hallen och tittade mot hallen och pekade..
Lika dant en gång när vi precis fått vår Josefine, det var i Oktober månad efter att han gick bort (under sommaren), då var vi hemma hos oss i vårt sovrum med Josefine och Amanda i sängen.. Amanda hade tittat på Josefine som var rätt nyfödd då.. sen gick hon till dörröppningen och sa igen; Där är Lasse, och pekade ut i hallen hemma hos oss.
Vi undrade oss emellan om han ville titta på den nyfödda. 🙂
Men hela tiden var de bara Amanda som märkte hans närvaro. Tror inte hon hittade på, för då när hon var så liten visste hon ingenting om sånt där, hon visste inte att han var borta på så sätt heller bara att han varit sjuk.. När han levde sa hon inget sånt om honom eller någon annan.
Så det måste ju ha varit något.
Så ja barn är mer mottagliga än vuxna. Tror jag.
Kirsi
Jamen det är ju tydligt, det är klart att han ville se bebisen. 🙂
Vidde
Shit, vad läskigt! Jag ryser i hela kroppen när jag läser det har inlägget. Precis när jag var klar kom det ett spam i inkorgen som börjar “Hello, My name is Andrea…”
Det är lite för läskigt!
Kirsi
Haha! Underbart. 😀
Tiina
Ja, det är inte ett dugg konstigt, och lite läskigt är det. Ibland kan det vara häftigt också. Men hon verkar hantera det bra ändå, och inse att man kan be “andrana” lämna en ifred. Det kan hjälpa. Minns du när Limpa var liten? det gör jag, det är kusligt, läskigt om nått. får fortfarande rysningar
Kirsi
Mmm… Ed!
Britt-Marie
Jag blir lite betänksam när jag läser ovanstående. När barn är inblandade…
Det finns änglar. Goda änglar. De skulle aldrig komma på tanken att visa sig eller ge sig till känna på ett sätt som skrämmer. Aldrig någonsin. Men det finns också onda företeelser, som härjar runt omkring oss. Nämligen demoner. De drar sig minsann inte för någonting. Och eftersom de har all kunskap om våra nära och kära som somnat in i döden före oss, så kan de mycket detaljerat beskriva utseende, röst och speciella kännetecken hos den döde. Det är det som händer vid seanser, det är demoner som är i farten vid de tillfällena.
Demoner är mycket onda varelser som gör allt för att få oss att komma bort från Gud och tron på honom. De drar sig inte för att använda sig av oskyldiga barn, för då blir det ännu mera “trovärdigt” .
Om det varit något godsinnat som kommit till din dotter skulle hon inte ha reagerat med skräck eller rädsla. Det kan du vara alldeles säker på!
Det finns inga spöken. Och vi kan inte tala med de döda. Men de onda makterna vill som sagt locka bort oss från Gud, och eftersom du nu har en förkärlek till att tro på andevärlden och reinkarnation, så härjar de ganska så bra hemma hos dig! Man kan säga att du DRAR dem till dig på grund av bland annat den litteratur du omger dig med.
Tro mig, jag skulle inte skriva det här om jag inte visste vad jag talade om! Jag är så rädd för att du har irrat in på mörka vägar som du sedan kommer att få mycket svårt för att ta dig bort ifrån.
Det här är inget att leka med, så mycket kan jag säga.
Sedan ska vi komma ihåg att barn HAR livlig fantasi. Det var med hjälp av barns fantasi som häxprocesserna hade så stor framgång en gång i tiden. Man använde sig av barn och deras livliga fantasi för att bevisa att kvinnor susat iväg på kvastskaft och förlustat sig med djävulen. Det hade ju barnen sett! Det var många oskyldiga kvinnor som fick sätta livet till på grund av barns fantasi!
Men om din dotter nu så tydligt visat skräck i det sammanhang som du skriver om, så ska det självklart tas på fullaste allvar. Det kan verkligen ställa till det för henne. Hon kan utveckla sömnproblem, hon kan få ångest,osv. Tydligt är att hon upplevt något skrämmande, och det bör du ta på allvar. Du tror inte på Gud, men det skadar inte att du i Jesu namn ber det onda försvinna från ert hem!
Vi sover när vi dött. Vi somnar in i en djup,drömlös sömn, fram till den dagen när Gud själv kommer att väcka upp oss. Jag kan inte se att det ska finnas något skrämmande i det löftet!
Varför inte ge dina barn tryggheten i att tro på Gud? Jag kan inte tvinga dig till det, jag kan inte
påverka dig med min tro, det har jag förstått, men jag måste få berätta om det jag kommit fram till och om mina upplevelser. NÄr jag nu läser ditt inlägg här så blir jag rädd för dina barns skull!
Det finns sådant som vi verkligen ska akta oss för!
Du blir kanske arg och upprörd nu, men jag har själv varit där du är och minns vad jag fick gå igenom innan jag kom bort från irrlärorna. Du får tro mig eller inte, men det skulle kännas fel att inte gå in här och försöka varna. Barn bryr jag mig verkligen om!
Kirsi
Britt-Marie, jag har full respekt för dig och din övertygelse, varför kan du inte ha detsamma för mig? Jag värdesätter din åsikt och din syn på mina inlägg, men jag önskar att du gjorde det utan att försöka ge mig skuldkänslor för det jag tror på, inte tror på och det jag finner intressant just för att jag inte har en aning om vad jag vill eller ska tro på. Du kallar det för att varna, men det slutade vara en varning efter den första varningen…
Jag blir ledsen när du säger att reinkarnation är påhitt och att det bor demoner hos mig på grund av mig. (Ja, jo, demoner bor det definitivt INOM mig. Och med demoner menar jag då minnen och erfarenheter av mindre trevliga saker jag har varit med om.) Jag talar inte om för dig att det ÄR hutlöst att tro att vi bara har ett enda liv och därefter sitter vi och gottar oss i ingenstans, bredvid gud, i all oändlighet. Jag kan berätta min åsikt i ämnet, men det skulle inte falla mig in att tala om för dig att det verkligen ÄR på det sätt JAG tror. Förstår du vad jag menar? Det är skillnad i att delge sin åsikt, att ge råd och i att bestämt tala om att såhär är det (punkt!) och därmed nedvärdera mig och min åsikt. För det är faktiskt så att varken du eller jag VET någonting om livet efter döden. Speciellt inte om, som du säger, vi inte kan prata med de döda. vi kan bara tro, gissa och anta. Och lyssna på vad andra tror, gissar och antar.
Jag tror inte på djävulen, eller demoner i bemärkelsen djävulens hjälpredor. Jag tror inte att mediala människor för sina förmågor genom onda krafter (för de enda onda krafterna som finns är människor, som f.ö. säkert kan ställa till med skit även som spöken), utan jag tror att de får sin kraft från ljuset, från andevärlden.
Jag är också öppen för möjligheten att du och jag egentligen tror på exakt samma sak. Jag tror på ljuset, på andlighet, på reinkarnation, andar, guider, karma och änglar. Säger inte gud någonstans i bibeln att “jag är ljuset”. Kanske är det samma ljus. Jag vet inte. Jag tror inte på bibeln eller på gud så som bibeln framställer honom/henne/den, eftersom jag tror att bibeln är starkt förvriden. Det kan ju lika gärna ha varit så att Jesus var en vanlig man med mediala krafter, men när gubbarna skulle berätta om honom så kunde de inte förklara hans krafter på annat sätt än att kalla honom guds son. Det kan ha varit så…
Vidare så tror jag att den kristna åsikten om att alla som kan se, och tala med, andar är besatta av demoner baseras enbart på rädsla. Beträffande häxprocesserna, precis som med kristendomens snäva åsikter, så bottnar allting i ren rädsla. Kanske framför allt mäns rädsla. För det som inte kan förklaras, för att förlora makt. Håll folk på mattan genom att skrämma dem med djävul och demoner. Eller häxor. Jag tror på häxor också. 🙂
Kanske kommer jag till en punkt då min nuvarande åsikt ändras. Kanske inte. Jag väljer att inte begränsa mig så, utan jag vill hålla sinnet öppet. För möjligheter, för gissningar, antaganden och åsikter som känns rätt och som jag kan tillämpa och för att jag som människa ÄR föränderlig. Allra senast när jag dör, så kommer jag ju att få veta om jag är helt ute och cyklar. Eller om du är det.
Mina barn tror att det finns en gud. De är också medvetna om att det finns många religioner och att man nödvändigtvis inte behöver begränsa sig till en enda tro. Jag har inte för avsikt att föra över min tro, eller brist på tro om man vill se det så, på dem. Jag vill att de ska ha så mycket information som möjligt om allt möjligt, så att de själva kan bilda en egen uppfattning om livet, efterlivet och religion. Tron på reinkarnation har de kommit fram till alldeles själva, långt före mitt intresse för det andliga trappades upp. De få gånger vi pratar om andlighet eller religion är jag noga med att påpeka att det finns folk som inte alls tror si eller så.
Jag kom precis att tänka på, att när sonen var liten, 2-3 år, så var han väldigt rädd för att jag skulle dö. Han kunde säga att han inte ville att jag skulle bli en fågel och flyga bort. Jag tolkade det som att han menade att han inte ville att jag skulle bli en ängel. Men nu, kanske menade han verkligen en fågel. När våra döda släktingar kommer och hälsar på oss, så kommer de ofta i form av en fågel… Så, där är en sak som helt stämmer överens med min åsikt utan att jag, inte ens omedvetet, har fört över dem på barnen.
Kirsi
Har du förresten hört talas om Sylvia Browne? En djupt religiös kvinna som är medial (och lite bitter)… Hon talar om andar och spöken OCH om gud…
Tiina S
Hahah Nej Kirsi, du har verkligen inte släpat hem något överhuvudtaget med…. what ever?!?! 😀
Och ja, att man blir rädd är ju helt naturligt. Det dyker upp något oväntat som man inte riktigt vet hur man ska hantera. Och oftast är det just “skyddsängeln” eller bara någon förbipasserande. 🙂
Skulle någon vilja er något illa så skulle ni ha märkt det. 😉
Det är ju inte så att det är en demon som gömmer sig någonstans så fort jag blir rädd 😀
Ellinor G
Bra svar du skrev Kirsi, håller helt med!!
Britt-Marie
Det var inte min mening att ge dig skuldkänslor. Känner du skuld så kommer den från något annat håll. Men… jag har varit med om väldigt mycket, även i det här sammanhanget. Och därigenom vet jag att man faktiskt,utan att förstå det, KAN dra till sig det som inte är så bra. Det är jättebra att vara öppen, men när vi är det så bjuder vi också in sådant som inte alltid är så gott. Jag tror det är viktigt att man tar reda på varifrån det jag tror på ,och det jag av nyfikenhet kanske, och intresse, börjar ägna mig åt, var källan till det hela finns och har sitt ursrprung.
Jag tror inte själv helt blint på bibeln, jag vet att den översatts många gånger, att präster genom tiderna nog tillrättalagt en del för att det skulle passa just dem och den tidsanda de levde i, osv.
Jag köper den inte rakt av. Men jag vet att Gud finns, det har jag fått så många tecken på i mitt liv, att därom finns inget tvivel. Jag har haft möten med människor där Jesus botat folk från sjukdomar, jag har själv fått hjälp i flera sammanhang genom förböner för mig.
Men att tro är inte det lättaste. Jag får kämpa varje dag, varje minut ibland, för att hålla fast vid min tro och övertygelse, trots alla mina upplevelser. Men så ser världen ut idag, och så beter sig människor, att det är jobbigt att tro till hundra procent hela tiden, och dessutom ofta, ofta, mötas av både aggressivitet och löje när jag någon gång vågar tala om Gud, vågar berätta lite om Jesus, och vad hans lidande och död på korset egentligen innebär för oss människor. För jorden, för världen.
Förut berättade jag aldrig något, jag faktiskt skämdes, och det är verkligen hemskt att man ska behöva göra det, skämmas för att man tror på den Gud som skapat allting. Men jag börjar inse att jag kanske ska återgå till tystnad. Precis som du skriver så får vi ju veta en dag. Och GUd finns ju, han finns och ser oss hela tiden, vare sig du eller någon annan tror på honom eller inte. Han och hans makt försvinner inte bara på grund av människors otro.
Du ska självklart tro på det som känns rätt för dig. Och eftersom du nu är så öppen så kommer du kanske till en annan slutsats så småningom. Det står i bibeln att Gud DRAR människor till sig , Han drar människor till tro. Kanske har detta ännu inte hänt med dig? Men det kommer nog en dag, och då hoppas jag att du inte vänder dig bort.
Jag förstår att det känns så mycket mer spännande med reinkarnationstanken och karma och andevärlden och allt det där. Bibeln, GUd, det ter sig antagligen tråkigt och jobbigt. Så är det inte!
Man klär sig inte svart och går omkring med ett skenheligt leende på läpparna och talar om att allt, och precis allt är synd, bara för att man tror. Jag är som vilken människa som helst. Jag är glad ibland, ledsen ibland, och just nu väldigt mycket under isen. Jag skriver och läser och lyssnar på musik och ser på teve och festar ibland. Jag är precis som vilken männska som helst! Jag är arg ibland, jag tänker elaka tankar, jag är avundsjuk, jag gör dumma saker, jag är
helt hopplös emellanåt… kort sagt, jag är en helt vanlig människa med tusentals brister och fel.
Men i och med att jag tror på GUd, att jag ger honom tillåtelse att verka i mitt liv,att jag låter honom ta ledningen, så blir det så att jag med tiden börjar förändras. Då är det den helige ande som börjat tala och verka inom mig, och livet förändras. Problem och elände av olika slag slipper jag inte i alla fall, men skillnaden är att nu vet och känner jag att jag inte är ensam längre.
Vad som än händer så finns någon som räddar mig. MÄnnsiskor, sjukdomar, olyckor, kan skada eller till och med döda min kropp, men min ande går till Gud, den kan ingen ta ifrån mig!
Jag är ledsen om jag gjort dig upprörd, men jag blev orolig för dina barn. Som sagt, det goda
SKRÄMMER ALDRIG. Blir det en obehaglig,mörk och skrämmande stämning hemma när något liknande som du berättar här händer, så kan du kanske vara uppmärksam på att det inte är något gott. Det säger jag inte för att skrämmas, jag säger det av egen erfarenhet.
Visst blev människor på bibelns tid rädda när änglar visade sig för dem, men då skyndade sig alltid änglarna att tala om att de var just änglar och att de kom från Gud. “Var inte rädda…”
Jag ska inte göra dig upprörd mer, och kommer inte mera att kommentera dina inlägg i saken. Jag överlåter till den som är så mycket större och klokare än jag att visa dig den väg du ska gå.
Jag är visst inte så bra på att prata om det här. Jag vill verkligen inte göra någon upprörd. Så,
jag kanske måste bli klokare och komma längre i min tro innan jag börjar “predika” och försöka hjälpa någon. Det här blev ju så fel det kunde blir. Enbart missförstånd och taggarna ut. Ledsen för det…..
Men det är så också, Kirsi, att har man en blogg och öppet skriver där om allt möjligt, så får man nog räkna med att det kan uppstå diskussioner om ett och annat. Jag trodde det var bra, men tydligen hade jag fel. Sorry!
Britt-Marie
Ett litet tillägg: Kristendomen är tron på att Jesus var och är Messias och Guds son och att
följaktligen hans ord är Guds ord och sanning. Och den undervisningen – som finns beskriven av
dem som var ögonvittnen till hans verksamhet och har bevarats av församlingen ända sedan dess – förblir densamma oavsett vilka ideér som har förekommit, och förekommer, bland olika människor genom tiderna…
Blir man förankrad i den tron så är det mycket svårt att sedan hamna på “villovägar.” Det varnas om och om igen i bibeln för dessa villoläror och villolärare, men jag ska som sagt inte mera orda om saken. Inte just nu. Jag förstår nu att du inte är mogen för att höra talas om det här, du måste få vara där du är tills du av en eller annan anledning kanske kommer på andra tankar.
Visst, jag är inte allvetande, jag har inte monopol på sanningar och kunskap, jag är bara en vanlig liten sökande människa, men har man studerat bibeln i många år, och på alla sätt försökt komma nära GUd, komma nära Jesus, och får uppleva märkliga saker i sammanhanget, vore jag ju minst sagt dum om jag slog in på vägar som inte har någon säker förankring någonstans.
Jag måste ju tro på det jag varit med om, och är med om, mest varje dag!
Så… vi kanske kan återkomma till ämnet en annan gång, längre fram. Jag ska tänka på dig, och jag ska be för dig. Om du nu tillåter att jag gör det? Är det väl bäst att jag frågar…