Skit
Som jag sa, det var bäddat för besvikelse. Den lägenheten som hade kunnat vara den perfekta för oss, är inte tillgänglig längre. Det var väl dumt att hoppas på att något skulle kunna lösa sig på ett enkelt och bra sätt. Så nu sitter vi kvar här, i en trång lägenhet med idioter till grannar, utan någon utväg. Jaja. Jag vet. Jag har läst böcker om det. Var inte så negativ. Tänk positivt. Bla, bla, blä. Det verkar som en trevlig teori och just nu bryr jag mig inte om den. Men ändå… Var det jag som orsakade det? Tänk om lägenheten blev upptagen för att jag började förbereda mig för en besvikelse? 😐 Sen ska man ju inte hata. Inte tycka illa om människor, inte ens jävliga grannar. Inte slänga ut såna tankar i universum, men det är inte så enkelt. Jag skulle vilja kasta lite blomkrukor på det där fanskapet också.
På något vis känns allting som mitt fel. Det jag sa igår, om att jag har svikit min familj, är inte begränsat till att jag rökte igen. Att jag rökte igen efter att ha bestämt mig för att inte röka var bara en del i det. I det stora hela är det mycket mer. Det känns som att det mesta som inte är bra bottnar i något som på ett eller annat vis orsakas av mig.
Till exempel, på ett sätt är det mitt fel att vi inte har några vägar ur den här lägenheten. Vi skulle bara bo här en stund, ett par år, medan vi sparar pengar till husköp. Det kostar många pengar att köpa ett hus. Så går jag och blir sjukskriven och sänker min inkomst med ett par tusenlappar. Sen är jag sjukskriven i ett år och sänker min inkomst ytterligare. Nu blir jag uppsagd för att jag inte kan komma tillbaka till jobbet den 1:a oktober och i och med arbetslösheten sänks min rehabiliteringspenning ännu mer. Inte går det att spara några pengar på det här viset!
Kommer ni ihåg de där värdelöshetskänslorna som inte fanns på plats trots nedstämdhet? Nu finns de där. All den där orken, energin och förmågan att ta itu med hemmets sysslor är helt borta. Att hänga upp tvätt känns omöjligt. Skrivkurs-materialet kom igår. Ögnade igenom det snabbt och blev bara ledsen. Det känns för svårt. För jobbigt. Övningarna känns plågsamt komplicerade. Jag har inte tankeverksamheten som krävs för att åstadkomma de övningarna kräver. Nu vill jag inte ens gå på Sabaton-konsert. 🙁
Nej, jag försöker inte tycka synd om mig själv här. Jag försöker bara hitta ett sätt att hantera skuldkänslorna, hitta styrkan som ska bo i mig. Just nu känns det bara hopplöst.
6 Comments
Tiina
Det är INTE ditt fel att du varit sjukskriven och blir uppsagd, det är helt enkelt nått som man INTE kan skylla på dig, så bort med dom tankarna. Det kan hända vem som helst.
Du ska se att allt ordnar sig, det gör det alltid, även om det ibland kan ta lite tid.
Hemsysslor finns det andra som kan göra och görs inte det så försvinner dom inte förrän nån gör dom.
Sen kan man göra lite mer plats hemma hos sig, finns förråd att ställa saker i om man behöver dom när ni flyttar till större. NI har ett helt garage också där saker kan ställas, göra det lite mer “luftigt” så känns inte lägenheten så liten, för den är stor.
Grannarna går dessvärre inte göra något åt, finns idioter till allt, ni råkar bara ha dom värsta.
Kramar
Vidde
Hej Kirsi! Du är inte värdelös! Det visste du ju för ett tag sen. Jag vet hur det känns när man känner så, och det hjälper inte mycket att folk säger åt en, men försök minnas ATT du kände dig värdefull och viktig och bra, och minns att du VISSTE att den känslan var sann. Lita på att den kommer tillbaka, för det gör den. Du vet cykler och sån skit, fördelen är att det kommer nya bra perioder.
Så för att återanvända ett råd jag fick som funkade bra sist jag mådde skit; gör sånt som känns bra för dig. Titta på en serie du vill se, kasta en blomkruka mot en vägg (du ska nog inte kasta på folk på riktigt) eller vad det nu är som får dig att må bra. Te är en bra uppfinning har jag hört. Det är najs att blanda upp kaffedrickandet med te, tycker jag. Och bra musik.
Eller nåt annat. Ingen kan tala om för dig vad du mår bra av, det måste du veta själv.
Det där med lägenheten löser sig om ni fortsätter kolla. Folk flyttar hela tiden, så om du håller ögonen öppna dyker det upp en ny, ska du se. Förr eller senare så går det. Du kan. Det vet du egentligen.
Vidde
Fin pumpa, förresten. Har du odlat den?
Jonna
Har ni pratat mer om huset som liknade vårat? Det skulle vara helt perfekt om ni får lån till det från banken. Handelsbanken brukar inte vara omöjliga. Kanske ska ni ta och rensa bort onödiga saker hemma om ni ännu inte gjort det. Ta en sak i taget och sätt gränser. Vad är du egentligen värd i dina egna ögon? Det är inte ditt fel. Kanske borde du åka iväg på en liten spaweekend och bara ro om dig och slappna av. Skickar massor med bra energi och styrka. 🙂
mamma
Åh, gumman <3 Det är inte ditt fel heller! Jag tycker du är duktig ändå 🙂 Du får slå näven i bordet och säga att alla börjar hjälpas åt! Ungarna kanske borde gå igenom sina saker, vad dom ska ha kvar och inte, mycket går att sälja 🙂 Kanske rensa lite…Du kanske kan påminna ungarna att jag kommer på torsdag! Det är iaf lite hjälp 🙂 Vi håller med Jonna om huset och det 🙂 Till sist så är du absolut inte värdelös, du är en människa som vill och försöker, är varm och hjälpsam och vi älskar dig <3
Britt-Marie
Käraste Kirsi… att ta på sig ansvaret för allt som händer,allt som ska göras, och sedan omvandla det till skuld och värdelöshetskänslor, det tar all din energi! Energi som du skulle kunna lägga på något bra och lönande. Av egen erfarenhet vet jag att handling är bästa försvaret och botemedlet mot de jävliga skuldkänslorna ochdito värdelöshetskänslor. Vårt samhälle är i de flesta sammanhang uppbyggt på att vårt värde sitter i våra prestationer, vad vi uträttar, vilket yrke vi har, hur mycket pengar vi tjänar, hur vi bor, hur vi ser ut, hur sociala vi är, och jag vet inte allt. Självklart påverkas vi av allt det där, vi matas via teveprogram, tidningar, reklam och allt vad det nu är som talar om för oss hur vi ska vara, hur vi ska se ut.
När vi presenteras för nya människor, vad är bland det första de frågar? Jo:” vad arbetar du med? Vad sysslar du med? “Jag tror aldrig du hört någon i det sammanhanget som frågat “hur är du?”
Tänk, om vi en gång för alla skulle bestämma oss för att vi står utanför det där. Att vi inte är små slavar som måste följa alla de där reglerna. För inte sitter det bra hos oss i hur vi ser ut eller vad vi arbetar med! Det som är viktigt det är hur vi är som människor.
Om du tycker att du är värdelös för att du inte orkar arbeta, ja, då håller du med alla de som först och främst värderar en person efter det hon gör, inte hur hon är.
Och självklart tycker du inte innerst inne att det är DITT fel när allting tycks gå på tok. Så stor makt tror jag inte att du har, vare sig med tankar eller känslor.
Jag tycker de som skrivit här och gett dig rådet att du kan börja, med hjälp av famijen, att röja lite hemma, är försåndiga. Försök göra det. Tänk om ni faktiskt har prylar som ni kunde sälja på en loppis? Och tjäna lite pengar på kuppen…
Sedan, gör en sak i taget! Låt inte tankarna snurra runt husköp, eller lägenhetsbyte och röjning i
hemmet, och kurser och allt vad det nu är SAMTIDIGT. Då blir du jättestressad, och sedan kommer nedstämdhet och ångest som en konsekvens av det. GÖr en sak i taget. KOncetrera dig på en sak och försök slutföra den, sedan tar du nästa.
Kanhända kommer det längre fram att visa sig att ni finner ett så mycket bättre boende än den här lägenheten som gick förlorad. Kanske är det så att det finns ett boende som är ämnat just för er,men att tiden inte är riktigt inne för det ännu. Ha tålamod. Det som ska komma till er kommer, förr eller senare.
Alltså, bästa försvar mot värdelöshetskänslor och apati är handling, agerande. Så börja nu med en av de saker som ska göras. Kanske att röja hemma, det är ju en bra förberedelse inför en flytt också, att få bort en massa saker, för oj, vad man samlar på sig. Det upptäcker man när det är dags för flytt. Släpp alla tankar på allt som ska göras, bestäm dig för att ni verkligen ska flytta, och sedan släpper du tankarna, och låter det som ska ske komma till dig. För det gör det. En dag kanske du upptäcker en annons som talar direkt till dig, eller någon du möter säger något om ett hus, en lägenhet….Jag tror att Gud hjälper oss med det vi behöver hjälp med, eller universum som du heller föredrar att kalla det. Det kommer att ordna sig. Tro mig. Om inte precis i dag, eller denna vecka,men så småningom…