Jag vill flytta!

Fifan. Vilken jävlig dag det här visade sig att bli. De senaste dagarnas händelser har alla bestämt sig för att idag är dagen då de ska synas och höras. Alla känslor på en gång. Olika typer av sorg, flera sorters irritation och ilska, förhoppningar i olika grad, lättnader och oro, besvikelse. Vem tyckte att idag är en dag då jag orkar hantera alla motstridiga känslor av olika styrka?

Igår fick jag nog av det här boendet. Lägenhetens begränsningar börjar ta alldeles för stor plats. Jag är trött på det. På att det är så trångt här. Visst var vi medvetna om att det blir trångt när två hushåll slås samman till ett och visst skulle vi väl kunna göra oss av med saker också. Men vi skulle ju inte bo här så länge, och grejerna vi har behöver vi ju ha sedan när vi har ett stort hus… Jag är trött på att det är så lyhört här. På att det finns så störande och jävliga grannar här. Usch och fy.

Grannar, ja. Vi bor i ett hus med vad… 6 trapphus med 10-12 lägenheter i varje? För oss som bor längst bort i ena änden betyder det “direktkontakt” med grannarna i den egna och den bredvidliggande trappen. 20-24 potentiellt störande hushåll alltså. Av dessa hushåll är det endast 2,5 som på något vis gör väsen av sig över huvudtaget, men då tar de fan i så att det med råge täcker även de resterande hemmens störningskvota. Nå, sen finns ju en skock ungar som härjar på gården nätterna långa och ett tag bodde det ett ungt par i huset mittemot som tyckte om att festa också…

Halvan, av dessa 2,5, består av morgonkrig, två eller tre dagar i veckan, från lägenheten bakom köksväggen. Snett nedanför oss bor det någon tant med två fula hundar som skäller dygnet runt. Ibland vill jag bara kasta ner någon blomkruka och hoppas att åtminstone en av hundarna blir tyst. Sedan har vi ju galningarna här ovanför. Jag har tidigare berättat om vilken inställning mannen i familjen har till smällare, han tycker att det är alldeles okej att stå och kasta ner sådana från balkongen. Så gott som dagligen störs vi av deras oväsen på något vis. Det bankas, hoppas och härjas långt in på nätterna och stereon står på hög volym flera timmar varje dag. Daniel har varit upp ett par gånger och bett dem dra ner, men har bara fått elaka och nonchalanta kommentarer till svar. Härom helgen borrade de i vardagsrummet under en hel film.

Igår hade ungarna redan lagt sig för att sova när de, vid 20-tiden, började borra igen. Det lät verkligen som någon stod i sonens rum och borrade. Han blev såklart irriterad och ledsen. Han hade ju precis börjat slappna av efter att ha huvudvärk hela kvällen. Dottern är i en känslig period nu och är rädd för allt vad ljud heter, så hon var smått hysterisk. Ett högt ljud av borrande som verkar komma inifrån den egna väggen hör till de som kan skapa panik. Jag tröstade barnen med att grannarna snart skulle sluta borra, men när det började närma sig en halvtimme sedan det första borrandet kände jag att det räckte.

Jag ringde på hos familjen och började med att försäkra mig om att det var de som borrade. Sedan började jag lugnt och sakligt förklara för kvinnan som öppnade att vi blir ordentligt störda av borrandet, barnen är rädda och kan inte sova. Jag försökte få fram frågan om de inte kunde vänta till dagen efter, men blev avbruten av mannen i familjen som rusade fram och gapade att han kan inte sluta nu när han bara har 4 skruvar kvar, klockan är inte ens 22 så det spelar ingen roll vad jag tycker och att jag skulle försvinna därifrån. Han drog igen dörren och jag var så paff att det tog en sekund innan jag började gå iväg igen. Dörren öppnades åter och mannen skrek “Allvarligt, du vågar inte komma och klaga igen…” tillsammans med ett upprepande om att han endast hade 4 kvar. Även om det var riktigt otäckt med detta hot och mannens hotfulla attityd, så lyckades jag få fram att det faktiskt var så att jag har bett dem vänligt, och att jag är tacksam om han slutar efter de 4 skruvar han hade kvar. ca 10 minuter senare, runt 20.40 slutade han med borrandet, så jag antar att han var klar med sina fyra skruvar.

Han betedde sig så hotfullt att jag var lite rädd för att han skulle komma ner och härja vidare. Jävla galning. Varför väljer man att börja borra sent på kvällar när man vet att det finns grannar som sannolikt blir störda av det? Varför tror man att man inte beter sig störande om klockan inte har passerat 22? Och varför i hela världen kan man inte vara trevlig och förstående när någon påpekar att ens aktiviteter ÄR störande trots att klockan inte är 22?

Det var droppen. Jag var så arg så att jag skrev ett långt mail till hyresvärden och informerade om händelsen. Vilken tur att jag inte skickade det, utan tänkte se över formuleringarna när jag är mindre arg. Borrandet fortsatte nämligen idag…

Jag satte mig också och letade efter ett annat boende igår. Vi kan inte bo kvar här längre. Jag hittade ett annat boende. Större, billigare och ute på landet.

I min irritation bestämde jag mig för att lägga ner mitt slutarökande och skylla misslyckandet på grannjäveln. Så. Nu har jag rökt. Skit också. Skuldkänslorna kastar slag hela tiden och jag vill bara gråta. Fy fan vad jag har svikit min familj… Så inga fler pekpinnar om det, mina egna moralkärringar och skuldkänslor gör ett ypperligt jobb med den biten. Vad svagt av mig att ta den enkla utvägen och dessutom skylla den på någon annan. Hur jävlig denna någon än må vara. Nå, ska skaka fram den där sluta röka-boken, så kanske jag kan rädda hela situationen ändå.

Så, inom loppet av ett par dygn har jag skapat ett helt nytt helvete här. Släppt på en trygg tillvaro. Grävt fram drömmar och förhoppningar om något som skulle kunna hända. Drömmar och förhoppningar som inte på något sätt har visat fram konkreta bevis för att kunna gå i uppfyllelse. Nu kommer vi säkert bara sitta här och bli besvikna.