Viljan att fly

Krav, förväntningar, rädslor, kontrollbehov. Vid olika tillfällen har vi pratat om det i gruppen. Hur rädslor hämmar, hur förväntningarna och kraven ofta är ens egna, inte omgivningens och hur kontrollbehov är stressande.

Just då kände jag att mina rädslor inte har så jättemycket kontroll över mig. De rädslor som togs upp kunde jag inte placera bland mina längre. De rädslor jag har, som inte är under strikt bearbetning, platsade inte så mycket. Jag kände mig mest orädd. Det var en skön känsla. Nu kom jag ju på ett och annat som jag inte tänkte på då. På min “livrädd för”-lista är rädslan för att missa något viktigt nästan lika högt upp som rädslan för att misslyckas med ungarnas självkänsla. Jag är rädd för att försova mig och komma för sent. På morgonen. När jag ska till något möte. När jag ska hämta från skolan. Speciellt när jag ska hämta från skolan. Jag har nämligen glömt en gång och var en halvtimme sen… 😐

Så ja, jag har rädslor som hämmar. Jag har ett kontrollbehov, men jag börjar tro att en del saker inte alls har med kontrollbehovet att göra. Jag har också börjat tro att en del av det jag har klassat som mina egna krav och förväntningar inte alls är mina egna. Nu är jag förvirrad. Och jag tänker gå helt emot mina principer.

Jag tycker inte om självömkan, martyrskap eller beskyllningar. Jag vill inte bete mig så, för att jag är inget offer. Jag är en vuxen, intelligent kvinna som agerar efter eget huvud och eget ansvar. Jag vill stolt kunna säga att jag alltid tar ansvar för mig själv och mina egna handlingar, att jag inte skyller mitt beteende på omständigheter eller på någon annans handlingar. Jag kan inte säga så just nu. Jag kan inte vara så just nu. Jag kan inte för att jag rinner över. Just nu behöver jag få ur mig “alla andra”, “ingen annan” och “bara jag”.

Jag har inte alltid sett mig själv som stark, men det är tydligt att det förväntas av mig. Att jag ska vara stark. Jag ska orka. Hålla andan uppe och jobba vidare hur motigt det än är. Jag ska bara fortsätta gå i snöstormen. I motvind, bland jordbävningar och vulkanutbrott. Jag ska uthärda det. Jag ska hantera det. Hantera allt, i varje situation. Jag förväntas hantera mitt inre helvete och samtidigt balansera vardagens all jävelskap. Kasta lite fysisk trötthet och hunger på det så är skiten komplett. Jag mår helt helvete men ändå förväntas jag ta hand om allting och styra upp allting.

Jag är trött. Jag mår dåligt. Men jag får inte slappna av en endaste stund. Hela tiden är det något. Maten lagar sig inte självt. Ingen vaknar av sig självt, ingen vet hur en väckarklocka fungerar. Ingen orkar göra något. Ingen hittar, ingen orkar leta. Alla bråkar och tjafsar. Ingen kommer ihåg något, alla glömmer allt. Jag ska fungera på alla plan, på alla sidor. Jag har mitt ansvar. Jag ska också bära på andras ansvar. Kirsi almighty. Jag förväntas planera, förbereda, utföra, korrigera, bestämma och avsluta. Vare sig jag har förmågan eller inte. Sen blir det tjafs när jag regerar enväldigt.

Någon gång skulle jag också behöva varva ner och ta det lugnt. Släppa allt. Kunna lägga mig och vila. Utan att behöva hålla en kanal öppen mellan vakenlivet och sömnstadiet, utan att med ena örat ändå lyssna av hela omgivningen. För att vara säker på att allt fungerar, att ingen bråkar. För att höra om jag måste medla eller hjälpa.

Är det mitt eget kontrollbehov som gör detta, som får mig att vara i beredskapsläge hela tiden? Jag tror inte så mycket på det längre. Jag försöker ju släppa kontrollen. Gång på gång. Men det är ingen annan som vill ha den. Jag försöker peta över kontrollen, ansvaret, men på något sätt stannar den alltid kvar hos mig. Jag är väl en så varm och mjuk värdinna att den aldrig vill lämna. Jävla kontroll.

Styrka är att ta med svagheterna i beräkningen. Att erkänna, för sig själv och andra, att det inte fungerar nu. Att släppa kontrollen. Att lämna över ansvaret till någon annan för att dra sig tillbaka. Hur ska det gå till när det inte finns en kotte som vill ta över en stund?

Men tänk om… Om jag skulle fly. Om jag skulle vara borta ett tag, vara för mig själv. Om jag skulle äta mat som någon annan lagar. Om jag skulle avinstallera väckarfunktionen på telefonen. Om jag inte skulle förklara eller trösta. Om jag skulle svara med tystnad när min åsikt efterfrågas. Om jag skulle skita i allt. Vad skulle hända då?

Igår hotade jag med det, som mamma brukade göra. Jag dumpade över skit, skapade skuldkänslor och kastade ut tomma hot. Jag hotade med att flytta för att jag inte orkar vara Kirsi almighty. Fy fan för mig. Så gör man inte. Man hotar inte barn. Jag hotar inte barn. Det är småaktigt.

Så. Nu har jag sårat, eller kommer att såra. Ytterligare en av mina rädslor. Men det skiter jag i. Jag orkar inte bära det också. Hänsyn. Jag orkar inte med allt som läggs på mig, allt jag ska, måste och bör. Av de 1790 saker jag ska, måste och bör, är det ungefär 4 för mycket. Jag orkar inte med de överflödiga.

Apropå ingenting, jag har lovat att göra lite reklam. 🙂 Det finns en nystartad e-butik som framöver kommer att sälja olika slags iPhonetillbehör. Kolla in iSaker.se.