Men vad fan!
Jag insåg precis att jag ÄR ju manisk nu. Jag satt i min rehabiliteringsgrupp och berättade att jag mår skitbra och hoppas att min kurator har fel om att jag är i en uppåtperiod. Men hon har rätt. 🙁
Det är inte konstigt att jag mår så bra och känner mig så stark. Det är inte konstigt att jag maniskt och grundligt städade stora delar av syrrans hus och snabbt och bestämt målade mammas och pappas altan.
Jag borde inte vara förvånad över att begäret att skriva min bok är så stor. Jag skriver och skriver. Och läser och läser. På ett par veckor bara har jag köpt 12 böcker. Trodde att det var 9 först, men så mindes jag att jag köpte ju 3 på tradera också. Och nu är jag sugen på att gå med i en bokklubb.
Japp. Definitivt maniskt. Fan vad deprimerade.
6 Comments
Britt-Marie
Hopps! Det där låter inte så bra. När jag läser om allt det du gjort så riktigt känner jag energin strömma emot mig! Men så där håller ju många människor på utan att för den skull vara sjuka! Själv är jag alltid stående på låg energi, jag blir utmattad av minsta lilla rörelse när det är som värst, och jag vet inte mycket om hur det känns att vara uppe på toppen, om jag kan uttrycka mig så.
Jag hoppas verkligen att det inte enbart är en manisk energi du är inne i, och att “fallet” från höjderna i så fall inte blir alltför dramatiska.
Du är onekligen drabbad av en besvärlig sjukdom, men jag vet att du på ett eller annat sätt kommer igenom, hur det nu än utvecklar sig. Din styrka, din erfarenhet, den mognad, som du nu har, de är inte maniska, de är äkta och sanna företeelser som du kan använda som redskap i det här eländet. Du kommer alltid igenom, glöm inte det!
KRAM!
Vidde
Jag förstår inte riktigt. Hur kan det vara dåligt att ha perioder när man lyckas uträtta saker andra bara drömmer om? Är det för att det inte är värt dalarna?
Britt-Marie
Med den ganska stora erfarenhet som jag har av personer med bipolär sjukdom, manodepressiv sjukdom, som man kallade det förr, så brukar skrällen när man trillar från stjärnorna rakt ner i det djupaste djupet, vara helvetet självt! Med det inte sagt att Kirsi upplever sina toppar och dalar på samma våldsamma sätt. Visst är det underbart, antar jag, att få känna en så stor energi, vara så uppåt och kunna uträtta så mycket som hon gjort nu under en tid, men är det verkligen en manisk fas, och inte, vilket jag hoppas, en tid av faktiskt bra mående, så är man lite orolig för dagen då det svänger åt andra hållet. Ingen av oss vill ha Kirsi nere i mörkret…
Vidde
Nej, det vill vi inte. Det är inget roligt i mörkret. *kramar till de som eventuellt behöver dem* (om de inte behövs nu kan de med fördel sparas i databasen till senare)
Britt-Marie
Jag tar tacksamt emot din kram, Vidde! Behöver den väldigt mycket just nu. Jag skickar en till dig också, och en stor till Kirsi!
Må ljuset komma till oss alla!
“Närvaro av Gud.
I fågelsångens tunnel
öppnas en låst port”
( Tomas Tranströmmer)
Kirsi
Det är härligt att ha energi och framför allt lust att göra saker. Jag tycker att all denna energi jag har nu, och har haft i någon vecka, känns verklig. Jag vill tro att den är varaktig. För jag trivs ju här uppe bland molnen!
Det är inte bara positivt att vara i ett maniskt skov. All denna energi skapar en stress, som just nu känns bra men som så småningom tar ut sin rätt och raserar väldigt mycket. Sömnsvårigheterna är inte mycket att hurra för de heller.
Efter manin kommer depressionen. Som ett brev på posten. Vändningen kan ske så snabbt att det verkligen är som att ramla ner från stjärnorna till det djupaste djupet. Ofta landar man dessutom på nån stenjävel som gör allt extra besvärligt. Det är en chock för både kropp och själ att ena dagen må som en kung och ligga och kräla i träsket nästa dag.
Men som sagt, detta känns mer verkligt nu. Även om mitt nuvarande tillstånd hör till min sjukdom, så hoppas jag att mitt liv har tagit en bättre vändning och att deppigheten, när kommer, inte är så djup. Jag försöker tänka att nu är jag ju medveten om detta. Jag vet att jag är manisk och jag kan försöka förbereda mig för depressionen. Kanske blir den lindrigare då. Tidigare har jag knappast förstått när jag är manisk, utan insett det när dippen var ett faktum. Så jag har aldrig egentligen haft chansen att förbereda mig, trots att jag har inbillat mig att jag har gjort det.