Det måste komma upp

Jag har en väldigt klok syster. Hon har en fin förmåga att se på saker från ett perspektiv som är både hälsosam och berikande. Alltid har hon ett givande råd, konkret och bra. Även de gånger hon själv mår dåligt och har känslor av sorg eller misslyckande. Tänk att jag har turen att ha en så otroligt bra syster. Lika vacker på insidan som på utsidan.

Hon påpekade just att jag har börjat vända mig inåt igen, att jag inte längre pratar om det som får mig att må dåligt, eller ens ATT jag mår dåligt. Det är helt sant. Något jag har haft lite medvetenhet om, men ändå inte riktigt förstått hur djupt det går och vad det orsakar. Hon undrade om det berodde på att jag har mått dåligt såpass länge och att det ger känslan av att omgivningen tycker att jag borde vara bättre. Delvis är det så. En rätt stor del tror jag nog. Hela tiden får jag känslan av att det inte längre är tillåtet att må dåligt. Den känslan har varit här förut, men inte såhär starkt.

Dessa signaler, denna känsla kommer från alla möjliga håll. Jobbet till exempel. De ville att jag skulle vara tillbaka på halvtid den 1:a augusti. Något som för mig kändes direkt omöjligt, men jag höll mig öppen för förslaget till en början, tills jag hade hunnit känna mig för hur det känns att vara i det här rehabiliteringsprogrammet jag har börjat på. Men redan innan jag hade börjat, när bara mötena med fk och af trappades upp, visste jag att det inte kommer att hända. Det är jobbigt att gå till det här stället, där jag ska få chansen att lära mig att fungera som folk igen. Det är bara 4 timmar per vecka, fördelat på två omgångar, men det är skitjobbigt ändå. Jag fick lite mer tid på mig att känna mig för, fundera på hur det ska bli. Den sista augusti måste jag ge besked om jag kan vara tillbaka den 1:a oktober. På grund av att de har, för att citera chefen, “haft överseende” så pass länge. Jag vet inte vad de tänker göra om jag behöver ge ett negativt besked. Ska de säga upp mig? Jag vet inte. Och just nu bryr jag mig inte. Jag mår alldeles för dåligt för att kunna planera för framtiden. Det känns som att jag inte har något annat val än att bara leva i nuet. Acceptera varje dag som den är. Hur jag nu ska kunna göra det med alla krav på planering för ett bättre mående.

Visst har jag stunder då jag orkar, och framför allt KAN, mer. Stunder då hoppet om att en ljusning är stark, då jag helt ärligt och naivt tror på att allting har vänt. Men det är ju bara stundtals, det är inget beständigt. Just nu till exempel, sedan ett par veckor har jag kunnat tvätta. Jag har orkat och jag har tyckt att det är roligt. Jag trodde att det var början på en vändning och att jag kunde fortsätta sköta tvätten själv. Nu är jag inte så säker längre. Jag har redan bett mamma att inte tvätta åt oss, men jag skulle nog ändå behöva ha hjälp med det. Inte så mycket av mamma, hon har hjälpt mig (i förlängningen oss) alldeles för länge nu. Det är de här hemma som skulle behöva hjälpa och ta mer ansvar. Jag tror att de har glömt att jag fortfarande mår dåligt. Något som är mitt fel då jag inte berättar att jag mår dåligt. Säkerligen visar jag det inte heller, det syns nog inte utanpå.

En del i att jag drar mig för att prata är en ovilja att prata helt enkelt. Jag har inte lust. Jag har inte energi. Jag orkar inte prata om det och jag orkar inte blogga om det. När jag bloggar, så är det inte längre så mycket om mitt mående eller mina behov att bearbeta det förflutna, utan om andra saker i livet. Roligare saker.

När jag bloggar så är det alltid någon som tar illa vid sig och blir arg eller ledsen. Så det finns ingen mening med bloggandet. Inte när jag känner att jag måste censurera mina tankar och känslor. Vilket egentligen är rätt skruvat om man tänker på det. Bloggen har fungerat som en ventil för mig. Ett ställe där jag kan formulera mina känslor, de som annars tar livet av mig. Känslor och tankar som jag har rätt till, som jag har rätt att uttrycka. Det är aldrig min mening att köra över eller såra någon. Syftet med mitt skrivande är endast att få ur mig saker. Ska jag då inte kunna vara helt ärlig?

Det är inte alltid jag har någon att prata med precis när jag behöver göra det. Det är inte heller alltid jag vill prata med ljud. Jag väljer att skriva för att jag tycker om det. Inte bara är det lättare att formulera tankar genom att skriva, det är också mer frigörande att bara låta fingrarna dansa på tangentbordet. Det knappande ljudet är lugnande. Frustrationer försvinner i en hastighet av 55 ord i minuten.

Att jag väljer att skriva om saker publikt istället för i ett litet privat dokument är behovet att få råd och synpunkter jag själv inte lyckas producera. Alltid är det någon, känd eller okänd, som har något bra att tillföra. Det må låta egoistiskt och hänsynslöst att skriva om saker trots vetskapen om att någon säkert kommer att ta illa vid sig. Men det är så det är. Jag nämner inte folk vid namn (med undantag för min familj vid vissa harmlösa tillfällen), så det är inte ofta det framgår vem jag skriver om. Det händer att det finns några som läser mellan raderna och förstår vem det är jag skriver om. De som gör det vet redan hela historien, helt utan att behöva läsa bloggen, så jag ser det inte som ett problem.

Om det är jobbigt att läsa det jag skriver om, så låt bli att läsa. Det är inte svårare än så. Jag har inte råd att vara så diskret att det faller alla i smaken. Jag har inte råd att stänga in och stoppa undan saker, de måste komma upp. Deal with it.