Den andra sidan

Jag hade ett lite olustigt samtal härom dagen. En unge här på gården, vars föräldrar är skilda, har visst varit sjuk till och från under flera veckor. Mamman, som är den förälder som bor här i vårt kvarter, åkte med tjejen till badet den dagen. En handling som bonusmamman hade lite väl hårda ord om, frågor om hur en mamma göra något sådant som att ta ett barn till badet när det har varit sjukt och hur hon tänker, tillsammans med alla de osagda frågorna som automatiskt kommer med ett sånt tyckande.

Jag blev helt ställd. Det finns alltså fler som pratar hejvilt om hur illa de tycker att en mamma har betett sig. Och nu ska jag behöva vara på den andra sidan och lyssna på sådant? När det gäller att försvara beslut och handlingar gällande barnen, brukar det vara mina egna jag behöver försvara. Jag var inte en gnutta bekväm i samtalet, men försökte ändå lite kort delge mitt perspektiv innan samtalet övergick till trevligare ämnen.

Det är fan inte enkelt att vara en ensamstående mamma. Det blir inte lättare av att barnets pappa (där ev. ny partner ingår) kritiserar och ifrågasätter varenda beslut, så att alldeles för mycket energi går till att försvara dessa handlingar. Att vara ensamstående är knappast ens jämförbart med att vara sammanboende, vare sig om det gäller den andra biologiska föräldern eller en bonusförälder.

Att som mamma ta ett beslut som omvärlden (läs pappan) anser vara tvivelaktig, handlar absolut inte om att försumma eller att vara ansvarslös. Besluten är, precis som vilken förälders som helst, baserade på barnets bästa. Visst är det så att ibland görs saker på ett annat sätt än det hade gjorts i en familj med två föräldrar. Någon som aldrig har varit en ensam förälder kan inte förstå detta. De vet inte hur jobbigt det är och hur man trots det, mitt i den överväldigande känslan av otillräcklighet, ändå ger 480% för att göra barnets tillvaro så bra som möjligt. Det är denna okunskap som skapar skitsnacket och den ogrundade kritiken.

Tro mig, jag vet. Sedan jag blev sambo har såna där attacker mot mina beslut gällande barnen minskat till nästan obefintliga. När jag var ensam behövde jag försvara mig konstant. Jag fick försvara barnens långa dagar på dagis/fritids och därmed mina arbetstider. Jag fick försvara mitt jobb, att min arbetsplats är på annan ort så att jag behöver lägga onödig tid på pendlande. Jag fick försvara vardagkvällarnas aktiviteter, som oftast var inomhus och “endast” bestod av mat, bad och sängdags. Jag har fått försvara barnens klädsel, de gånger jag har haft barnvakt, sjukdagar och medicinering… Jag har fått försvara i princip allt, varav inget jag gjorde på grund av inkompetens. Det fanns bara ingen förståelse för att det inte är möjligt för en ensam förälder att göra på samma sätt som två föräldrar kan, och därför var det jag gjorde dåligt.

Det var därför jag blev så paff, och så arg, av samtalet. Jag vet att den omtalade mamman är väldigt engagerad och kärleksfull, jag har ju sett det. Med all säkerhet hade hon sina anledningar att åka och bada med flickan. Kanske hade ungen varit symptomfri i flera dagar, kanske var hon tillräckligt frisk just den dagen och mamman ville låta henne få ett avbrott i “sängliggandet” för att göra något kul utomhus. Säkert var det så hon tänkte. Med omtanke och kärlek. För att det är så hon är “funtad”, likadant som alla andra mammor, ensamma eller tvåsamma.

Visst är det så att även jag uttrycker mitt ogillande av exets vissa handlingar, men jag gör det bara med mina närmaste, de som ändå ser det på nära håll. Jag pratar inte om det “på stan”, med vilken flyktig bekant som helst, som råkar vara inom talavstånd (som ju endast är ett sätt att sprida sitt eget missnöje så långt som möjligt).

Varför är det så att en pappa med en ny partner så gärna vill smutskasta mamman?