Bedövad

Jag är helt bedövad. Fast inte på det sättet jag brukar vara. Jag har nämligen varit hos tandläkaren för första gången på 13 år. Hela käken är sådär mosig och alldeles skön. Jag har inte ont nånstans. Förutom i ryggen.

I ett par månader nu har jag haft ont i mitt hål. Hålet i tanden alltså. Det har varit där rätt länge, men inte börjat göra ont förrän på senare tid. Speciellt den senaste veckan eller så. Igår var droppen. Jag hade så ont i tanden, i käken, i nacken och i örat. Nu var det dags för en tandläkare. En människa som jag har undvikit att träffa på 13 år. Varför? För att jag har tyckt att det bara kostar en massa pengar. Pengar som kan läggas på mycket roligare saker. Jag har inte velat att någon tittar i min mun. Vad ska det vara bra för? Senast jag var hos tandläkaren var hon bara elak. Det finns gott om elaka folk helt gratis.

Imorse ringde jag för att boka tid, med inställningen att det tar nog en vecka eller så innan jag får gå. Jag fick en tid redan idag. Panik!! Det var jag ju inte beredd på. Jag insåg också att jag inte alls ville gå till någon tandläkare. Så farlig är inte värken. Min mensvärk är ju värre, så nog klarar jag detta. Eller kanske inte. Jag var så nervös för att åka dit.

Jag åkte ändå. Skakis och orolig. Nu skulle ju någon okänd karl gräva runt i min mun. Med en massa låtande saker. Under den lilla stund jag satt och väntade bestämde jag mig för att gå hem säkert 20 gånger. Innan jag hann sätta min plan i verket kom det en förvirrad gammal tant och ville att jag skulle följa med henne. Oh noes. Ingenstans att fly.

Tandläkaren bad mig sitta ner och frågade varför jag inte kommit tidigare, innan tanden började härja med mig. Just då blev det klart och tydligt. Jag lider verkligen av tandläkarskräck. Stolen såg demonisk ut. En hemsk ångest exploderade och jag började gråta. Jag kunde dock förklara att anledningen till att jag känner såhär är mitt senaste besök hos en tandläkare. Den där haggan var bara elak och försökte dränka mig med sitt vattensprutande instrument. Hur vet jag att jag inte dör om jag sätter mig där? Å andra sidan, min tand har försökt ta livet av mig i månader och om jag inte sätter mig så kommer den att lyckas.

Han var riktigt bra. Försiktig och hänsynsfull. Han jobbade i små korta omgångar och lät mig svälja och andas emellan. Trots en behaglig bedövning gjorde det helvetiskt ont när det surrade och skrapade i munnen. Han grävde och petade runt. Ryckte ut några nerver och visade mig. Det var dessa som gjorde ont. Små små röda trådar med en liten boll på vardera ände. Usch så äckligt. Min tand var ordentligt inflammerad och blödde som en galning. Nu är den urgröpt och fylld med en vit sörja. Den ska hålla det onda borta tills jag ska tillbaka för rotfyllning och ordentlig lagning.

Det var inte så allvarligt ändå. Han var bra den tandläkaren. Förhoppningsvis kommer inte ångesten lika hårt nästa gång. Förhoppningsvis är nästa tandläkare lika duktig.

Nu har jag bara bedövningen kvar som påminner mig. Jag hoppas att den sitter kvar länge. Jag skulle tydligen få jätteont ett tag när den släpper… Sånt här bedövningsmedel vill jag ha hemma. Rena himmelriket.