8 år
OMG. Det är bara 8 år kvar tills jag är 40. 8 år! 😐 Det är inte klokt vad gammal jag är. Av någon anledning får jag dessa ålderskriser alldeles för tidigt. Jag panikade över att snart vara 30 när jag var 22-23, och nu är det då dags för nästa. När jag är MER än 30. 😐 Så jävla gammal.
Igår när den egentliga gammal-dagen var, så var allt lugnt. Inga tankar om ålder, inga bilder om en ihopskrumpen Kirsi, ingen panik om något gammal-relaterat. Idag är det tillbaka. Gammal. Som fan.
Jag var på reiki igår, födelsedagen till ära och allt. Det syns visst tydligt när jag inte mår bra. Att jag klär mig i svart trodde jag bara var för att jag tycker om svarta kläder. Det är så lätt att gömma sig i dem. Uppenbarligen klär jag mig inte svart jämt. När jag mår bättre så använder jag faktiskt de kläder jag äger som är av en annan färg. Igår hade jag svart på mig. Sorgefärg. Må-dåligtfärg. Gammalfärg.
Jag trodde att anledningen till att jag inte har varit på topp de senaste dagarna, kanske de senaste veckorna, berodde på att jag är så ledsen över syrrans missfall. Jo, hon fick missfall igen. För tredje gången. 🙁 Det, blandat med det vanliga upp-och-ner-måendet och Lyrica-stoppet, tyckte jag var den självklara orsaken till den senaste tidens blähä. Efter en timmes snack med min reiki-kvinna kom det ju fram att det inte är hela sanningen.
Jag anpassar mig efter andra, hela tiden och alldeles för mycket. Jag mår dåligt, eller sämre än jag skulle behöva iaf, eftersom jag konstant ändrar och justerar mig efter andra. Det är bara småsaker för det mesta. Saker som jag tycker bara är att visa hänsyn, men som ändå gör att jag mina tankar och känslor inte får plats. Nu säger jag inte att man inte ska visa hänsyn till andra, för det ska man, däremot blir det fel när det sker på bekostnad av en själv. När det inte handlar om att visa hänsyn, utan att vända kappan efter vinden. Att endast göra andra nöjda.
Jag var inte ens medveten om att såna här saker påverkade så mycket. Men de gör ju det. Exempel? Törs jag ge exempel? Folk kan ju bli ledsna… Å andra sidan… Ett par exempel kan jag ge.
Jag kan inte lyssna på vilken musik jag vill, eftersom min gravida syster här mittemot exploderar. Jag kan inte lyssna på musik med volymen högre än att jag nätt och jämnt hör när jag sitter rakryggad, för att älsklings öron exploderar. Jag kan inte slappna av en endaste sekund när ungarna är hemma, för att de har behov som går före mina och det finns ingen annan som ser till behoven om inte jag gör det. Jag kan givetvis be om hjälp, men av erfarenhet vet jag att en sån fråga leder ofta till motargument och elaka blickar som säger att i egenskap av mamma ska jag kunna hantera saker utan hjälp och utan gnäll. Mina skuldkänslor tar alldeles för stor plats helt av egen kraft, så det behövs inte tillföras en massa kraft till dem.
Jobbet vill att jag ska komma tillbaka snart, så jag måste entusiastiskt acceptera de förslag som försäkringskassan och arbetsförmedlingen kommer med. De förresten, af och fk, är så nöjda med att kunna stoppa in mig i nåt program, så jag kan inte berätta att jag inte längre är så säker på att det kommer att fungera. Jag har insett att jag inte riktigt tycker om att gå till min kurator. Jag får ont i magen när jag ska dit. Jag kan inte vara helt öppen med henne. Men jag kan inte sluta för att det är en så bra grej att jag visar världen att jag inte vill sitta hemma och må dåligt.
Det var några exempel. Det finns många fler. Små och stora saker. Jag är tillbaka på den punkt där jag inte tillåter mig att vara som jag skulle behöva. För att undvika skuldkänslor. För att undvika konflikt. För att slippa förklara det jag inte riktigt kan förklara, eller det där förklaringen är densamma som den alltid har varit. För att alla andra ska vara nöjda. Jag vet inte riktigt hur jag hamnade där igen. Tyckte ju att jag var helt medveten om att det här är en del av det som har fått mig att må dåligt, och att jag hade det under kontroll. Det är konstigt att jag som är så gammal inte har fattat bättre.
Min reiki-kvinna säger att jag inte kan leva mitt liv så. Men vilket liv? Det är ju snart över i vilket fall. Så jävla gammal.
Ja jo, det finns många som är äldre och bla bla. Men det hjälper ju inte mina känslor och tankar, eller hur?
4 Comments
Tiina
Jo, du får lyssna på musik, men gärna inte samma låt om och om igen, här om dagen ville jag inte lyssna på musik när jag sa till, not in the mood. Mig får du låta bli sur för det är inte mina “riktiga” känslor det går över 😛 Sluta anpassa dig efter allt och alla. Men förtår om du är rädd för reaktionerna om du helt plötsligt börjar anpassa dig efter dig själv, vilket jag tycker att du ska göra. Och bara för att du är mamma betyder inte det att du ska göra allt. Kram
Britt-Marie
GRATTIS, i efterskott! Fast du nu är så väldigt “gammal”.
Vänta tills du kommer i min ålder, hu!Lustigt det där med ålder, jag känner och har känt gamla personer, de som passerat 80 år, men som inte känner sig ett dugg gamla! Det har väl med sinnet att göra, kan jag tro, hur man känner sig inombords. Och hur man lever. Om man stannar av, sätter sig inne, eller är ute och ränner på än det ena än det andra, som mina gamla granntanter gör. De missar inte en enda social gemenskap eller tillställning. Men de har heller inte de problem med den biten, som till exempel jag har.
Anpassa sig efter andra… ja, jag vill verkligen varna dig i det sammanhanget. Självklart måste man ta hänsyn och kompromissa när man är en familj,när man lever nära inpå andra, annars fungerar det ju inte, men man kan och ska inte utplåna sig själv för det! Det har jag gjort. Det tvingades jag göra redan som liten flicka, utplåna mig själv, och idag vet jag inte vem jag är, vad jag vill, vad jag behöver, osv. Jag fortsätter att anpassa mig efter andra, och om jag någon enstaka gång försöker tänka på mig, göra det som JAG vill, får jag genast ångest och blir orolig. Jag har fått betala ett högt pris för min ständiga anpassning till andra människor och deras önskningar och behov, jag har tryckt undan, och tryckt undan mig själv, vilket till sist gjorde mig sjuk. Det priset får jag betala livet ut.Ständig depression, ständig ångest, och nu har även kroppen sagt ifrån, jag har fått en värkproblematik, och kan många gånger inte sitta vid datorn eller utföra något som helst arbete. Det gör så ont!
Jag vet inte hur man lär sig att börja tänka på sig själv, lyssna till sig själv och sätta sig själv i första rummet. Jag kan nog inte ge dig något råd, men kanske din reikitant kan göra det? Jag hoppas att du finner ett sätt att ta hand om dig själv, för som du redan insett så går livet väldigt fort. Vi blir inte yngre, livet går inte i repris. Det är här och nu som gäller.
Du är och ska vara den viktigaste personen i ditt liv.
Lyssna till din inre röst, den har svaren…
Kirsi
Tack Britt-Marie.
Leena Kivioja
Joo tjeena vad gammal du är!!
Skit i vad andra tycker o deras blickar!! Gör som du vill när du vill…..passa på o poppa din musik när ingen är hemma heheh så gör jag det är ingen som vill lyssna på Carola, Patrik Isaksson eller Danny eller annat jag gillar….
Jag blir så glad när jag spelar min musik….bilen är ett bra ställe att ha sin favvo cd i…..sen poppar man det när man själv vill heheh
Livet är nog så att man anpassar sitt liv till alla runt omkring en…..Jag anpassar mitt liv efter vad jag tror Harri o barnen vill men jag har först NU börjat mer att tänka på vad JAG vill o då har jag hunnit bli 47!!! Så ta den tid du behöver….Vi tycker om dig oavsett hur du gör…
Försök o få gå hos kuratorn så ofta det bara går helst varannan vecka…..har din kusin som också skulle behöva gå varannan vecka men hon själv tycker inte det är så nödvändigt men JAG ser att skulle vara absolut bästa för hon ser det inte……kan ju vara att du heller inte ser det så därför borde man gå så ofta som möjligt + att kuratorerna ser OM det blivit nån förändring osv.
Mycket i våra liv påverkar oss…så ta en dag i taget lev livet här o nu o gör som du vill
GOOD LUCK!!
kram kram