Världens godaste mackor

Jag har tittat på “En unge i minuten”. Åååååååh, så fint! Jag vill också ha en underbar liten bebis. Jag vill ha en stor mage (inte den stora magen jag har nu, utan en med någon i) och ha helvetiskt ont i flera timmar.

Jag kommer ihåg mina förlossningar. De var så fina. Jag vill göra det igen. Jag har inget emot att det gör satans ont, jag får ju känna mig som världens stålkvinna som inte dör av smärtan. 😀 Efter två gånger har jag dessutom lärt mig lite grann. Jag vet hur jag reagerar på smärtan och hur jag ska göra för att lindra den. Jag vet att jag inte under några omständigheter ska ligga på rygg eller vara utan spypåse. Jag vet att ingen får prata eller röra mig under en värk, inte heller fungerar jag ihop med någon smärtlindring jag har varit villig att prova. Jag vet att jag kan lita på att min kropp vet bäst. Den vet hur man slappnar av under plågsamma förhållanden och den visar vart jag ska hämta kraft ifrån.

Tänk att sen få uppleva den där känslan av att veta att det var ju den här lilla människan som fanns där hela tiden. Jag visste det hela tiden. Det är så fint.
Och så får man ju de där härliga mackorna efteråt. Aldrig någonsin har ett par enkla små mackor smakat så bra. Man skulle kunna äta 37 stycken rakt av bara.

Jag vill! 🙂 Undras om jag skulle sluta med Lyrican…

Nu måste jag läsa mina berättelser.