Cellförändring
Posten kom med ett brev från landstinget idag. Det innehöll en kallelse till kvinnokliniken. Jag funderade en stund på varför jag skulle behöva gå dit, jag är inte gravid och jag har inte bett om en tid eftersom jag inte blöder längre. För inte gör jag det väl? Så blev jag alldeles kall. Cellprovet…
Visst var det cellprovet som var grunden till kallelsen. På nästa sida blev jag kort informerad om att provet visade en cellförändring. Resten av sidan innehöll försäkran efter försäkran om att ingenting är farligt och allt är okej, förutom de gånger det inte är okej och allt är farligt. Det är de gångerna som syns mest och inga bedyranden om annat kan ta bort dem.
Inte en enda gång sedan jag blev kallad till provtagningen har jag varit orolig. Jag var fullt medveten om att man kan ha cellförändringar utan att det behöver betyda något och att det är lätt fixat när det upptäcks tidigt. Absolut inget att vara orolig över alltså. Men nu när jag står på andra sidan staketet ser det inte fullt så optimistiskt ut. Brevet förklarar envist att det inte alls är så allvarligt och även i det värsta av fallen och så är det ett enkelt ingrepp och allt är bra igen. Det tycks inte riktigt gå fram ändå. Nu är jag orolig, och det med råge.
Är det inte så att livmoderhalscancer är den vanligaste cancerformen bland unga kvinnor? Inte för att jag är jätteung, men ändå. Brevet säger att allt går långsamt så att det finns gott om tid. Men tänk om jag har ont om tid? Jag missade ju mitt förra prov, så det är säkert 5 år sedan det senast tagna provet. De där förändrade cellerna har haft evigheter på sig att härja runt och skapa cancer. Mamma sa att jag inte fick googla, men nu måste jag ju göra det.
Trots att det känns riktigt jävligt, så är jag ändå tacksam över ett så ingående och förklarande brev, även om det inte gör så mycket nytta just nu. Väldigt humant och omtänksamt. Tröstande ord blandat med hemska beskrivningar över olika ingrepp. De har väl lärt sig att all information måste stå med direkt vid första beskedet om att något är knas, annars blir de nerringda av hysteriska kvinnor som är oroliga och kräver prover på studs.
Vilket jävla skit. Som om jag inte har tillräckligt att hantera helt utan att det blandas in några fysiska sjukdomar. Jag måste vänta tills ungarna åker till sin pappa innan jag bryter ihop.
You May Also Like
Hjärtat är på besök
Nyföretagarcentrum vs Arbetsförmedlingen
6 Comments
mamma
Åh gumman! Det BEHÖVER inte vara farligt men förstår din oro. Jag kan ana dina känslor, har ju själv haft en del att brottas med en gång i tiden. Vi, pappa o jag sänder dig många varma kramar o du ska se att allt blir bra <3<3
Leena Kivioja
Jag vet några som haft o gått igenom cellförändringar. En enda vad jag vet hade elaka grejer o hon fick ta cellbehandling och sen var de borta o hon kunde återgå till arbetet igen…..
Så tänk positivt de kan göra mycket saker med enkla medel……Elin som väntar barn nu hon har haft det 2 ggr tror jag o nu är hon med barn o ska ha typ 2 veckor före Tiina……
Så håll huvudet kallt allt kommer att gå bra……men det är ju alltid lättare sagt än gjort eller hur??
Vi tänker positivt….kram kram
Britt-Marie
Kirsi, Kirsi… jag lider med dig! Då syftar jag på den oro du måste känna just nu. Jag gick själv igenom en tuff grej för några år sedan, och vet hur rädd och ångestfylld man kan bli. Det hjälper inte att säga “oroa dig inte”, för det kommer du ändå att göra. Men jag tror inte att det här behöver innebära något allvarligt. Det är VÄLDIGT vanligt med den här typen av besked, vi är många som får det och kommer att få det, utan att det är någon fara på taket. Ofta går förändringen tillbaka själv, eller så rör det sig om svamp eller urinvägsinfektion. Om jag inte minns fel så fick jag också ett liknande besked när jag var ganska så ung, men det var ingenting, visade det sig sedan. Det är ju bra att man får göra dessa prov och att eventuella fel upptäcks i tid. Det värsta är ovissheten. Att gå omkring med tankarna snurrandes hela tiden. Kanske kunde du be om en telefontid med läkaren? Det skulle kunna lugna dig. Eller ska du tillbaka till sjukhuset ganska snart?
För några år sedan fick jag väldiga besvär med min mage. Värre än vanligt. Jag kommer aldrig att glömma den tidens ångest och fasa.
Efter en rad undersökningar hittade man fläckar på levern. En läkare ringde mig och sa helt kallt och känslolöst att det nog var cancer! Jag bröt ihop! Jag grät och skrek och var helt ifrån mig. Sedan följde en lång tid, över ett år med alla möjliga och omöjliga undersökningar. De jagade efter cancer i hela min kropp, men fann ingenting. De tog en biopsi av de där fläckarna, men kom aldrig fram till vad det var. Jag vet än idag inte vad det är för fläckar jag har, men hade det varit cancer hade jag ju inte levt idag.
Men all oro och rädsla under hela den tiden…Hemskt!
Vad jag vill säga med detta exempel är, att det faktiskt inte behöver vara något allvarligt, fast man tror det och ofta är helt övertygad om det.
Försök att distrahera dig så mycket du kan. Skriv, läs, se
på teve, hälsa på någon… gör något, för aktivitet är bästa försvaret mot oro. Det vet jag om någon! Jag tänker på dig och jag ska be för dig! Varm kram!
Mollgan
Hej du
Jag är i samma sits som du, men hos mig tro det eller ej är det ännu knepigare. Jag fick ett brev
om att jag hade cellförändringar i livmoderhalsen. Problemet är att jag inte har någon livmoder, ingen livmoderhal och således ingen livmodertapp heller. Något jäkla virus sa de till mig, jag håller på att gå i limningen. Dewt skrivs på nätet att man inte behöver gå på kontroll om man har opererat bort livmodern men tydligen skall man det ändå, Inte klokt, det är standardbrev sa de till mig, tänk att skriva så till en kvinna som inte har någon livmoderhals. Nu undrar jag om viruset kan guppa omkring därinne utan att göra åverkan på min kropp eller ej. 3 månader av ångest och oro, det har gått halva tiden
kram på dig
Jag vet hur du känner dig men om han däruppe finns så ber vi att han sparar oss lite till, eller hur?
Vi får peppra varandra
kram igen
Kirsi
Men oj. Det låter ju jättemärkligt. Hur kan du behöva vänta så länge som tre månader? Speciellt när det är uppenbart att det inte är livmoderhalsen det handlar om.
Jag var och tog fler prover och dessa visade på någon typ av infektion. Jag ska tillbaka om två veckor och se om antibiotikan hade effekt.
Vi får hoppas på det bästa. Lycka till.
Pingback: