Hönsmamma

Ja, jag är en hönsmamma. Alldeles för överbeskyddande. Jag har blivit anklagad för det många gånger, och ibland kommer anklagelserna från oväntade håll. I folks ögon är det en negativ egenskap. Jag är inte så säker på det. Om inte jag är överbeskyddande, vem ska då vara det? Om inte jag ser efter, tar hand om, förutser händelser och överväger risker, vem ska då göra det? Ja, mina farhågor och min vilja att beskydda är lite överdriven ibland. Överdriften håller jag oftast inom mig. Jag får nöja mig med att i mitt hjärta önska att jag kunde hålla barnen hemma. Alltid och i all evighet. Så att inget ont kan hända dem, så att de aldrig behöver bli besvikna eller sårade, generade eller osäkra. Jag inte kan skydda dem från världen, eller livet. Men jag kommer aldrig att sluta försöka.

I och med detta “överdrivna” beskyddande hindrar jag barnen från att utvecklas och bli oberoende individer (andras ord, inte mina). Nja… Jag håller inte med. Dels så anser jag inte att min hönsmammighet är alls så allvarlig som i andra folks ögon. Den är något högre än standarden, men inte alls så överdriven som det kan låta ibland. Dels så behandlar jag dem utifrån dem själva, inte efter andras mått, andras barn. Jag behandlar barnen efter deras “ålder”, deras egna nivå.

Jag har varit där i hela deras liv. Jag har varit med om utvecklingen. Den fysiska, den personliga och den själsliga. Jag har anpassat mig och lagt nivån på beskyddandet där den ska vara, där den ska vara för just dem. Jag kan inte gå efter generella mått, jag kan inte tro att eftersom en elvaåring “ska” klara eller göra det och det, så ska även MIN elvaåring göra det. Eller att MIN sjuåring ska kunna något som “alla andra” sjuåringar kan. Jag kan inte förvänta mig det. Om jag har krav och förväntningar enligt vad ett barn i en viss ålder ska och inte ska, så finns risken att det är ett för högt (eller felaktigt på andra sätt) krav för just mina barn. Risken finns att jag då blir besviken, något som enbart bäddar för att mina barn känner sig otillräckliga och tror att de har svikit mig. En direkt och oundviklig följd av detta är dåligt självförtroende och dålig självkänsla. Jag vet hur mina barn är som personer. Jag vet deras styrkor och deras svagheter. Jag måste anpassa mina förväntningar och krav efter det. Inte efter någon annan eller någon annans mall.

Det som ledde till att jag behövde formulera min hönsighet var prat om när barnen ska och inte ska vara hemma från skolan. Och var ska jag annars formulera tankar om inte här, med lite kaffe.

De ska stanna hemma från skolan när de är sjuka så klart. Mitt mått på att vara sjuk är visst inte realistisk. Det är visst så att jag låter ungarna hemma så snart de åmar sig lite grann. Njää… Jag kan inte hålla med där heller. Som sagt, jag känner mina barn och jag vet skillnaden på när de är krassliga och när de är sjuka. Om det nu vore så att jag hade ett generellt måttband så skulle jag nog skicka dem till skolan hälften av de gånger de stannar hemma. Men nu har jag inte ett sånt måttband. Jag har två måttband och de ser olika ut. Jag måste lyssna till barnen, mäta lite med respektive måttband och bedöma vad som är småskräp och vad som är sjukdom. Skulle det finnas det minsta frågetecken, så blir det stämplat som sjukdom och det drabbade barnet stannar hemma. Punkt.

Jag kan inte utgå från att den berättelsen som kommer från barnen skulle vara överdriven eller kanske påhittad, som det många gånger har föreslagits för mig. Båda barnen tycker om skolan och inte sällan kommer det stora protester när jag meddelar att det blir minst en hemmadag. Inte heller kan jag utgå från att jag säkert missbedömer, att det inte är så allvarligt utan går över under dagen. Är det så att jag misstar krasslighet för sjukdom, så visar det sig under dagen. Vilket heller inte alltid är så svart-vitt som man skulle kunna tro. Vad dagen visar behöver inte nödvändigtvis vara sanningen. Mina barn har alltid varit så att de ofta bara är sjuka under kvällen/natten och mår bra under dagen. Feber till exempel, det finns där på kvällen, under natten och på morgonen. På dagen är den nästan borta och ungen verkar må bra. Framåt kvällen återkommer den igen och stackaren ligger där sjuk… Inte kan jag skicka dem till skolan för det. Man behöver inte ligga medvetslös för att benämnas som sjuk. Så. Jag skickar inte sjuka barn till skolan. Absolut inte.

Här är ett perfekt exempel på när jag faktiskt kan skydda barnen. Jag tänker inte utsätta dem för onödigt besvär. Alla vet väl hur jobbigt det är att tvingas vara på jobbet, skolan eller vad man nu gör om dagarna, när man är dålig. Även en liten förkylning, speciellt när man har astma, kan göra en så matt och trött att man måste kämpa sig igenom varje minut. Kanske har det varit en sömnlös natt på grund av feber eller illamående. Då är det skitjobbigt att försöka hålla koncentrationen uppe, försöka vara pigg och tvinga sig igenom dagen. Jag utsätter inte mina barn för det. Jag vägrar tvinga mina barn att genomlida ett mindre helvete bara för att den generella mallen säger att det kanske var ett gränsfall där. Speciellt inte när de själva inte kan (eller vågar) bedöma när det blir för mycket, när dagen måste avslutas. Det är lätt för en vuxen att säga att det inte är så besvärligt att vara på jobbet med en förkylning, men det är ju då ett val som de själva gör. Än så länge kan jag bespara mina barn det besvär som det faktiskt innebär att ta sig igenom en hel dag på skolan när man är sjuk.

Förutom att skydda mina barn från onödigt ont, så finns ju smittorisken. Varför är det aldrig någon som tänker på den? Varför går magsjukor och förkylningar runt och runt och runt? För att föräldrar skickar sjuka ungar till skolan! Tänk vad mycket mindre sjuka ungar det skulle vara om alla hade samma typ av måttband som jag har. 😉 Jeje, saker smittar före symptomen visar sig, men det är ju inte hela sanningen.

Nu har jag gnällt klart. Ska titta till mina sjuklingar. Jodå. En med feber, en med illamående. 🙁