Jag ska verkligen bli moster!

Jag skulle egentligen bara skriva om glädjen i det hela, men det går liksom inte att prata om glädjen utan att inkludera sorgen. Jag ber om ursäkt om jag blir lite väl virrig, om jag trampar på alldeles för ömma tår eller om jag bara gör fel (genom att skriva detta inlägg eller allmänt bara).

Jag ska bli moster. Det är lite svårt att prata om det, att vråla det så att hela världen hör, att tro att det är sant. Varför? Som jag har berättat förut så skulle ju lillaste lillasyster ha ett väldigt efterlängtat barn, och jag skulle bli moster för första gången, ungarna skulle få en ny kusin. Men hela den drömmen, den planen, slutade i tragedi. 🙁 Syrran förlorade barnet. Graviditeten försvann bara.

Nu i början av året meddelade min äldsta lillasyster att hon ska bli mamma. Oplanerat, oväntat men så väldigt välkommet. Så härligt! 😀 Jag är så lycklig! För syrrans skull, för familjens skull och för min skull. Jag ska ju bli moster! Ska jag våga tro att det håller hela vägen? Att det inte slutar i missfall?

Jag är så förväntansfull och ivrig. Jag tittar på mammakläder och bebissaker. Jag har sparat syrrans graviditetsuträkning i bokmärken så att jag också kan hålla koll. Jag har sett den lilla räkan på ultraljudsbild. (Jo, i Spanien är de pigga på att göra ultraljud så snart man visar sig hos läkaren. Det är väl bara här hemma de är så motvilliga att göra dessa. Det är knappt så de vill göra det där standard-ultraljudet i v. 17 eller vad det är.) Ikväll fick jag också se ett foto på den lilla, lilla kulan. Början till en vacker bebismage.

I och med allt detta så har min längtan efter en ny graviditet, en ny bebis blivit starkare. Jag vill också ha! Jag får inte bli gravid när jag äter lyrica, jag skulle nog heller inte klara av en graviditet nu när jag mår så dåligt. Så på måndag blir det till att sätta in en spiral igen i samband med cellprovet. 🙁

Ofta funderar jag på hur mycket bättre det hade varit bättre med två nya bebisar i vår familj. Hade det inte varit bättre att slippa se och känna den smärta som ett missfall orsakar? Det hade varit så mycket bättre att bara kunna glädjas åt allt och alla. Nu sitter jag (och resten av min familj naturligtvis) i mitten på något vis. Jag känner ett djupt medlidande för min ena systers sorg och besvikelse och jag känner en enorm glädje för min andra systers lycka. Här i mitten är det svårt att känna både det ena och det andra helhjärtat, eller hur jag nu ska förklara. Glädjen och sorgen blandas liksom ihop och det ena måste sållas bort manuellt för att den egentliga känslan ska infinna sig. Så att allt inte blir halvdant bara. Är det någon som förstår vad jag menar med det här trasslet?

Med två nya bebisar hade allting varit annorlunda. Bättre. Så mycket hade varit annorlunda nu.

Nå, jag ska i alla fall bli moster! 😀

Oh shit. Jag skrev inlägget helt utan kaffe. 😐