Gumman min…

Jag har länge tänkt hälla ur mig något som gör riktigt ont i hjärtat, och som jag inte riktigt vet hur jag ska hantera. Jag pratar om gumman och hennes kompisar, och hennes längtan efter att ha en bästa-bästa kompis.

Hon är väldigt framåt av sig, vågar ta för sig och har lätt för att ta kontakt med både barn och vuxna. Hon tenderar att tippa över lite grann när hon är glad och förväntansfull, och blir då lite krävande och alldeles för på. Jag är rädd för att den egenskapen hos henne stöter bort de hon umgås med. I släktsammanhang, med kusiner och så, så är hon alltid ensam. Ingen vill vara med henne, det är sällan hon får vara med. Ibland får jag känslan av att det kanske är lite så med de kompisar hon umgås med, att de gärna inte leker med henne, utan hon är sista valet liksom… Jag vet inte, kanske är det bara jag som vill vara överbeskyddande igen och inbillar mig detta. Jag hoppas det.

Hon vill så gärna vara vän med alla och är så mån om att ingen ska bli illa behandlad. Flera gånger har jag sett från balkongen hur hon medlar mellan barn som har bråkat på gården. Hon är också väldigt känslig. Hon tar väldigt illa vid sig när någon kompis inte kan eller vill leka. Hon är så ledsen, så ledsen efter att ha gått kvarteret runt och frågat alla hon känner, men ingen kan leka. Hon gör sin runda nästan varje dag, och det händer allt oftare att hon kommer hem gråtandes för att ingen vill vara hennes vän. Visst är det så att man inte alltid har någon att leka med, och att man blir osams och en liten sak plötsligt blir ett stort svek. Som vuxen kan man ju tycka att det inte är något att hetsa upp sig över. Hon ser det inte så, utan hon känner sig bara ensam och ledsen. Jag har även märkt att det inte är alls så vanligt längre att någon ringer på dörren och frågar om hon ska komma ut, och jag oroar mig för anledningen till det.

Förra våren umgicks hon med en kompis flera gånger i veckan. Hon sov över där flera gånger och de verkade trivas riktigt bra ihop. Till exempel så hade de intresset för sång och musik gemensamt, så varje gång jag skjutsade dem någonstans så var det allsång i baksätet. 🙂 Allt detta fick dock ett abrupt slut, kompisen kom nämligen fram till gumman i skolan och berättade att hon inte kunde komma och leka mer eftersom kompisens mamma inte tyckte om henne. Det var inte länge sedan hon pratade om den händelsen och var så ledsen över att hon aldrig hann göra det fina bästa-vännen-kort som hon hade planerat. Hon gör gärna sånt, pysslar ihop små kort att ge till en kompis, eller ger bort någon sak som hon har som är sådär extra fin…

Jag vet inte riktigt hur jag ska hantera detta, hennes besvikelser. Jag försöker tala om för henne att hon ska vara stark. Hon är tjej, hon är min dotter, så hon är stark. Jag försöker förklara att hon inte ska låta något få henne att tro att hon inte duger, för det gör hon, hon är ju den finaste och goaste tjej jag vet. Jag vet inte vad mer jag ska göra. Jag önskar att jag kunde göra något, att jag kunde hitta en bästa-bästa kompis till henne. Någon som hon kan vara med ofta, som tycker om henne lika mycket som hon tycker om den, och som hon inte behöver vinna vänskapen från om och om.

Så… natt, kaffe, en skvätt gråta och ett stort behov att att bara skriva. Som en helt vanlig natt med andra ord.