Att vara kär

Det är mitt i natten. Igen. Jag förstår inte att dessa nätter ska återkomma så frekvent. Mitt i natten, men nu måste jag vara uppe och skriva av mig. Och med det, dricka kaffe. Kaffe är ett måste när jag skriver. Jag orkar inte tända de nästan obligatoriska ljusen idag. Jag hinner inte det, måste ju skriva innan jag glömmer bort allt.

De senaste veckorna har jag mest legat i sängen, eller på soffan, och tittat på Gilmore girls. En serie som jag inte skulle titta på. Den verkade så fjantig och därmed var det otänkbart för mig att titta på det. Men, nu har jag ändrat åsikt. Den är ju så bra! Inte bara det att jag känner igen mig väldigt väl i Lorelais konstanta kaffedrickande och den skumma humorn, men också den gulliga kärleken som snurrar runt i hela serien.

Jag tycker att det är så fint att vara sådär ung och så härligt kär. Det enda man gör är att flyta runt på rosa moln och hångla överallt. Ler lite vid tanken på hur det var när jag var ung, när jag var en sådär 14-15 år. Den killen, som för stunden hade titeln pojkvän, var hela världen och det enda vi gjorde var att flyta runt på rosa moln och hångla överallt. Det var så oskyldigt. Så fint. Och så underbart.

Allt var så enkelt då, i ungdomen. Kysstes man, så var man tillsammans, inget snack om saken. Inget komplicerat. En kyss, så vips var man ett par. Allt var nervöst, men enkelt. Minns du den där känslan, det där härliga pirret i magen? Det som kom när man äntligen vågade prata med kompisens killes kompis, han som hade långt hår och en svart skinnjacka. Han som stod där på tågstationen och verkade så mystisk och spännande. Eller det som ögonblickligen befann sig på plats när den snygga killen kom och satte sig bredvid vid skateboard-rampen. Så nära, men ändå tillräckligt långt ifrån för att inte röra vid. Då när ingen vågade säga något, men ändå hoppades att den andra skulle våga ta det första steget. Jag minns. Jag hade på mig en mörkblå prasslig jacka med ett hål i fickan.

Jag minns också de fjärilarna som fyllde magen när den fina killen så blygt skickade en liten lapp där han presenterade sig själv och uttryckte en önskan om att träffas. De som senare byttes ut mot en härlig upprymdhet när vi äntligen skulle ta en promenad ihop. En promenad som flöt på i tystnad. Där gick vi båda två, stirrandes på skorna som steg för steg plaskade framåt. Han hade beiga kängor, jag hade svarta. Där gick vi. I mörkret. I snöslasket, strax före lucia.

Tänk vilken glädje det fanns i att gå upp extra tidigt bara för att hinna cykla till pojkvännen före skolan. För att pussas lite, för att sedan sitta på flaket på moppen hela vägen till skolan.

Det kommer aldrig tillbaka det där. Det fina som fanns när vuxenlivet bara var en dröm. Det som nu befinner sig i ett tjugotal dagböcker, undanstoppade i en kista med saker från förr. Dessa tysta vittnen, de ligger där och väntar på att få berätta om det fina som hände då.

Här i vuxenlivet är allt mest tragiskt. Allting är så allvarligt, och dramatiskt. Även kärleken. Ingenting är enkelt. Den som kysser nu, i vuxenlivet, får jobba sig igenom många krumelurer för att komma fram till om den andra ens är intresserad. Tragiskt. Det som då skapade fina minnen att le åt, skapar bara stora sår nu. Väldigt tragiskt. Varför är det så tro?

Jag tände ljusen ändå. Jag såg ingenting. Kaffet är slut, så det är dags att sluta skriva och återgå till Gilmore girls. Och den fina unga kärleken som finns där.

Fan vad jag är gammal.