Glädje och sorg

Tänk vilka vändningar livet kan ta ibland. Det oförutsedda händer helt plötsligt och vi tvingas ändra våra banor. Med en vändning följer en så stor glädje att vi blir helt blinda av den lyckorus glädjen för med sig. Denna underbara lyckobubbla. En annan vändning kommer med en sorg så stor att den slår ner oss totalt. Så obeskrivlig sorg, som gång på gång hugger i hjärtat, och aldrig vill sluta.

Oavsett vilket av molnen det är som kommer, det svarta eller det rosa, så tvingar den alltid med oss dit vi inte planerade att gå. Som en orkan som river med sig allt den vill. Vi har inget annat val än att lämna den stabila grund som vi brukar stå på och följa med. Följa med till sorgens mörka skogar eller glädjens stora rymd. Båda verkar oändliga. Ställen där vi måste, eller vill stanna kvar. Ställen som vi tror, oavsett en åskådares objektiva syn, kommer att vara livet ut.

Det gångna året har jag upplevt känslostormar av sån kraft att jag har svårt att beskriva dem. Jag har försökt några gånger, men tycker ändå att jag inte får fram verkligheten riktigt. Jag har känt enorm glädje och lika stor, om inte större, sorg. Jag har känt ofantlig kärlek och ömhet, och kraftig ilska och hat. Och allting där emellan. Jag har sett hur snabbt verkligheten kan ändras. Jag har känt hur livet plötsligt ändras. För egen del, och andras.

Nu har det kommit till ett sånt ställe igen, där det är dags att lämna alla planer och följa med orkanen. Livet förändras. Denna gången är det en stor glädjebubbla som vill komma i rampljuset. Ha sina 15 minuter. Den får dock slåss en del med den sorg som sakta stiger upp och vill vara med den också.

Idag ska jag tillåta glädjen att ta plats. Det var länge sen jag kände en så sann glädje som denna. Länge sen. Sorgen tar jag hand om imorgon.

Jag kan inte sluta le. 🙂