Jag ser ett monster

Nej, jag menar ett mönster. Jag ser ett mönster. Klart och tydligt för omväxlings skull.

Lite då och då loggar jag in på jobbmailen för att se om det händer något viktigt jobb-stuff (som ingen ids att höra av sig till mig om). Det händer sällan något viktigt, men det är inte därför jag drar mig för att kolla mailen. Nej, jag försöker undvika att logga in där för att varje gång jag gör det får jag ont i magen och jag mår bara dåligt. Något jag oftast inser efter att ha funderat en dag eller så varför jag plötsligt började må dåligt.

Nu var det alldeles tydligt. Sedan jag gick upp i morse har jag mått rätt bra, som jag har gjort i flera dagar nu (bortsett från klänningsfiaskot och de bekymmer som det medförde). Jag drack morgonkaffe, surfade runt, matade ungarna med frukost och allt var helt okej. Tills fick jag den briljanta idén att kolla jobbmailen lite snabbt. :/

Innan jag hade skummat igenom de trettiotal meddelanden som var nya, var jag redan nedslagen. Ont i magen, så klart. Ångest som försökte klösa sin väg ut genom bröstet. Panik.

Hjärnan pendlade mellan att vara helt tom och ovetande, och att känna igen och kategorisera alla känslor och tankar. Värdelöshetskänslorna som alltid kommer helt automatiskt när jag har en eller två tankar på jobbet, fanns där naturligtvis. Jag kan inget. Jag klarar inget. Jag fungerar inte, jag passar inte in…

Jag återupplevde den stress jag kände när jag senast var på kontoret, och så många gånger före det. Panik igen. Över den stress som mitt undermedvetna (uppenbarligen) förknippar med jobbet och situationen som var där innan jag blev sjukskriven. Den stora oron fanns där. Oro för att det ska vara likadant när jag går tillbaka, lika stressigt och lika hotfullt. Oro för att jag inte ska kunna gå tillbaka alls. Vad ska jag då göra?

Skuld. Vi får inte glömma alla skuldkänslor. De cirkulerande små gamarna ska alltid komma oanmälda till festen. De kommer i grupp och de stannar länge. Jag har så många olika sorters skuldkänslor när det kommer till jobbet och sjukskrivningen, så jag orkar inte ens gå in på det nu.

Jag har helt tappat lusten för att genomföra planerna för dagen. Jag vill inte skjutsa sonen, jag vill inte åka till affären och köpa mjölk, jag vill inte laga god lördagsmysmat ikväll. Jag vill inte det, inget eller något. Jag klarar inte av något nu. Jag orkar inte. Jag kan anstränga mig en bit och lägga mig på soffan, titta på film och glömma att världen existerar.

Kort sagt, jag mår skitdåligt och det är jobbmailens fel.