Apelsinsaft innan morgonkaffet

Två stora panikar (Eller heter det paniker? Paniks? Kan man ens prata om panik i plural?) har hoppat rakt in i bröstet idag. Redan. Innan morgonkaffet ens. Det borde vara olagligt. Den första paniken skuttade fram på grund av mailet jag berättar om på bröllopsbloggen.

Den andra kom i köket när jag var på väg till kaffet. Tog ett glas vatten, då jag ändå var vid diskbänken för att hämta en kaffemugg, när jag såg en flaska apelsinsaft titta fram. Genast kom de springande och satte sig i bröstet, de små panikarna. Där stod jag i småchock och stirrade på flaskan, kände känslorna, och undrade varför denna reaktion blev så stark. Det tog en stund innan jag förstod vad alla dessa känslor associerade till, vad kroppen mindes.

När jag var liten spenderade jag en hel del tid på sjukhus. Fick åka in till akuten stup i kvarten med andningssvårigheter. Ofta blev det övernattning på sjukhuset, en eller flera nätter i ett mini-rum. Där, på sjukhuset, fick jag alltid apelsinsaft av sköterskorna. Apelsinsaft i en jätteliten vit plastmugg.

Jag har alltid trott att jag inte tycker om apelsinsaft, men det är inte sant. Jag tycker visst om apelsinsaft. Tror jag. Jag ska nog experimentera lite och ta mig ett glas senare idag. Se om de där känslorna från i morse återkommer och tar plats igen, eller om jag kan komma över detta och faktiskt kunna dricka apelsinsaft i fortsättningen.

Skratta inte. Visst må det verka komiskt att en flaska apelsinsaft kan skapa ett sånt obehag, men det är det inte. Flaskan påminde mig inte bara om de frekventa sjukhusvistelserna, utan även om förhållandena kring händelserna som ledde till sjukhusvistelserna. Det sistnämnda är nog den värre biten av det hela.

Så nu är jag bara orolig och mår dåligt. 🙁