En liten bit till på plats

Jag var till kuratorn igår och vi pratade om bipolär sjukdom (som min läkare “glömde” att informera mig om). Det var skönt att äntligen få prata ut om alla mina funderingar och oro gällande den biten. Jag känner att jag inte har kunna gjort det tidigare, inte på detta sätt. På reikin koncentrerar vi oss på stresshantering och att bearbeta allt gammalt skit som ligger och gnager. Med min familj och mina vänner känns det mest som att jag bara gnäller. De jag känner som lider av samma sjukdom har delat med sig av sina erfarenheter och jag har kunnat dra paralleller till mina egna erfarenheter. Något som i sig är värdefullt, men ändå har det kännts skevt med de delarna som jag upplever men andra bipolära inte verkar känna av.

Min kurator, som är en rätt förvirrad tant själv, lyssnade noga och ursäktade sig med att hon inte är någon expert på området (Lite förvånad blev jag allt, hon är ju kurator på affektiva mottagningen. Borde hon då inte vara nästan expert iaf?), men gav ändå intressanta synpunkter och råd. Sedan klättrade hon högt och lågt i sin bokhylla och letade efter informationsmaterial. Hon letade bland sina mail efter sådant hon kunde skriva ut. Nå, det var jag som fick skriva ut, hon lyckades inte fixa det själv. Två gånger skrev jag ut och kontrollerade att dokumentet skickades iväg men det kom inget i skrivaren, som var placerad ungefär 15 korridorer bort (och som jag inte fick följa med till). Den tredje gången kom hon tillbaka och berättade att det inte lät som att skrivaren tog papper och någon lampa blinkade. Säkert slut på papper. Hon ville inte maila mig dokumenten, det verkade så besvärligt. Jag kan inte låta bli att fnissa. Nå, hon lovade att fixa det till nästa gång, så nu fick jag bara ett par papper med några länkar som hon befarade var för gamla. Äsch. Jag kan googla, professionell surfare som jag är… 😉

Jag fick också en riktigt bra broschyr om bipolär sjukdom, ett spektrum av tillstånd. Den är skriven av Dr Håkan Odeberg och utgiven av något läkemedelsföretag (eller vad det var) som heter Lilly. Dessvärre hittar jag inte broschyren på nätet, så att jag kunde länka till det. Men jag får väl citera de avsnitt jag tycker är viktiga. För alla, åtminstone närstående till de som har diagnosen, borde läsa den. Den informationen är den bästa jag har stött på, och då har jag googlat massor och massor om bipolär och allt det för med sig. Informationen i broschyren gav mig ett stort lugn. Det kopplade i huvudet till slut. Lite grann i alla fall. En bit förvirring borta, ett par tusen bitar kvar av pusslet.

Jag har ju misstänkt att mina ytterst varierande känslolägen, bristen på stresstålighet, vredesutbrotten och den allmänna känsligheten för både yttre och inre påverkan beror på en blandning av att gå in i väggen och bipolär. De varierande känslolägena och vredesutbrotten tvingar bipolariteten på mig och känsligheten och den icke existerande stresståligheten beror på hoppet in i väggen. Kuratorns åsikt var att det är en blandning av båda. Båda påverkar definitivt till att jag ännu mår helvete, efter ett års sjukskrivning och tung medicinering (i mina mått mätt, jag har förstått att många har mycket flera dagliga pilleriller). Däremot så börjar jag förstå att stressen på jobbet och i livet överlag nog inte hade en så stor roll på vägen till sammanbrottet som jag har trott. Väldigt många av de symptom som jag har räknat till stressen är uppenbarligen vanliga symptom vid bipolär… Kanske var det ändå det bipolära som skjutsade på stressen, som jag försökte dämpa med alkohol, som blev orsaken till att den där depressionen blev för mycket. Jag vet att jag upprepar mig, det är inte för att tråka ut er läsare, utan för att jag försöker förstå. Försöker hitta de pusselbitarna som saknas och hitta lösningen till hur jag ska kunna leva med detta.

Nu kan jag också på en djupare nivå acceptera min diagnos. För den där broschyren berättar om mig. Den beskriver mig, det som pågår inuti mig. inte på ett sånt där hypokondriskt sätt som det brukar göra när man läser om olika sjukdomar och helt plötsligt har alla symptom för prostatacancer, utan på ett verkligt sätt. Jag vet att den där broschyren pratar om mig.

Den tar upp texter skrivna av olika poeter och författare, bland annat Cornelis Vreeswijks Hopplös Blues, som beskriver depressioner och ett utdrag ur Kay Jamisons “An unquiet mind” om främst manier, men som ändå är en text som beskriver allting så tydligt, så himla bra.

Med detta tillstånd följer en en särskild slags hänförelse, ensamhet och skräck. Där uppe är det fantastiskt. Dina idéer och känslor är som stjärnfall på himlen, och du följer dem tills du hittar nya, som lyser ändå klarare. All blygsel är som bortblåst, alla de rätta orden, tonfallen och gesterna bara finns där. Du blir spännande och intressant, och kan också intressera dig för den mest obetydliga medmänniska. Sensualiteten brinner, och du drivs av en obändig längtan att förföra och bli förförd. Känslan av lätthet, intensitet, välbefinnande, kraft, förmåga och oändliga ekonomiska resurser genomsyrar din märg.

Men, någonstans på vägen, förändras allt. De snabba tankarna blir för snabba, de många idéerna för många. Klarheten blir förvirring, minnet sviker. Intresset i vännernas ansikten förbyts i rädsla och oro. Den medvind du seglade i har vänt och blivit en rasande storm. Du blir irriterad, arg, skräckslagen, utom kontroll och förlorad i själens djupaste och svartaste grottor. Du visste inte innan att de grottorna fanns där, men de är oändliga, för vansinnet gräver den djupare och djupare.

Mina maniska dagar beskrivs som hypomani. En något mildare form av mani, en sån som inte lämnar efter sig några väldigt allvarliga konsekvenser. En sån som inte alltid uppfattas som mani, utan ett vanligt välmående bara. En sån om ibland tolkas som andra sidan av depressionen, det normala välmående tillståndet. Min familjeläkare tolkade detta härliga avbrott från helvetet som just en naturlig vändning i depressionen. Jag shoppade ju inte mig till konkurs, alltså kunde det knappast vara något bipolärt som var orsaken till min depression.

De för mani typiska symptomen kan sammanfattas:

Ökad allmän aktivitetsnivå
Mer pratsam än vanligt
Snabbare associationer, ofta svåra för omgivningen att följa
Minskat behov av sömn
Ökat sexuellt intresse
Höjd ambition
Större självförtroende och självupptagenhet
Försämrat omdöme
Ökad ilska och irritation, lättkränkthet, svårighet att tåla motsägelse
Ökad impulsivitet utan att överblicka konsekvenserna

Mitt deprimerade tillstånd är ett helvete. Ett helt helvete, eller kanske två-tre hela helveten.

De typiska symptomen vid depression är:

Nedstämdhet och förlust av intresse för det som annars är viktigt
Sömnstörning
Trötthet och orkeslöshet
Störd aptit (vanligen minskad, ibland ökad)
Nedsatt koncentrationsförmåga
Svårighet att ta itu med saker, även det enkla, vardagliga
Svårighet att fatta beslut (vad som ska handlas till middag, vilka kläder man ska sätta på sig kan kännas som oöverstigliga beslut)
Nedsatt självkänsla
Tankar på döden

Det sägs i broschyren att långt ifrån alla manier och depressioner följer det vanliga mönstret. Det är nog därför jag bara har känt igen mig i ungefär hälften av de beskrivningar jag har hittat om bipolär. Jag börjar lära mig att mina svängningar är rätt snabba. Om de kan kallas för det som heter skov, vet jag inte. Men det är så att ena dagen mår jag verkligen skit för att dagen efter vakna kvittrande och euforisk. Sen kan jag ha ett par veckor av lite halvdant mående innan det är dags för några dagar av det ena eller det andra.

Jag fick en förklaring till varför jag aldrig känner mig bra, utom på de lyckliga dagarna. Om det inte är riktigt åt helvete, så är det så gott som åt helvete. Ett stycke avseende avlastning sa såhär:

Flera undersökningar har visat att många personer som har återkommande depressioner eller manier har en kvarstående nedsatt arbetsförmåga (Note: För Kirsis del även hemförmåga.) även mellan sjukdomsperioderna, trots att de ytligt sett är återställda. Man räknar med att det finns en kvarstående stresskänslighet och sårbarhet, kanske framförallt hos bipolärt disponerade individer, som gör att en långsiktig avlastning är nödvändig. Denna avlastning kan vara i form av sjukskrivning, sjukbidrag eller sjukpension (Note: För Kirsis del även avlastning i det vardagliga.), och det är viktigt att kunskapen om detta sprids till våra försäkringskassor. Sårbarheten är dock högst individuell och en välbehandlad sjukdom i sig är inget hinder även mot ansvarsfulla arbetsuppgifter.

Det är ju så att bipolär sjukdom ofta visar sig i tonåren. Till en början kan det vara så att symptomen tolkas som vanliga tonårsproblem. Jag förstår nu varför slutet av högstadiet och min korta gymnasietid blev som det blev. Jag låg ju fasen och skvalpade i en djup depression. Jag har under åren haft återkommande depressioner, men den här som började hösten 2010 var annorlunda, starkare. Jag kanske har berättat detta förut, men jag kände igen känslorna. Den hösten var det samma känslor som det var hela första året i gymnasiet. Det var samma orkeslöshet, samma brist på lust att göra något alls, samma behov av att bara fly. Jag förstår ju nu varför jag hoppade av gymnasiet. Jag klarade helt enkelt inte att hantera stressen och depressionen samtidigt.

Nu har jag suttit här och skrivit i flera timmar. Jag har mycket mer att skriva om, orden vill ut. Men jag är för trött. Kaffet är slut och det är dags för mig att återgå till liggläge och glo på serier.

Gnatt.