Tankar om beroenden

Jag var inblandad i en diskussion om huruvida ett beroende är en sjukdom eller inte. Berättade om den diskussionen för min syster och hon skrev genast ett surt inlägg om ämnet. Jag känner att jag vill fortsätta lite på det inlägget, dels med just de erfarenheterna jag tog upp i den nämnda diskussionen.

Hon har rätt. Så är det. Folk som aldrig har upplevt ett liv med missbruk av olika slag eller en psykisk sjukdom kan aldrig förstå hur det är. En del vet att de inte förstår och dömer därför inte. En del tror sig veta och tycker att ett missbruk är individens egna val, individens svaghet och att den beroende bara vill gömma sig bakom ordet sjukdom och skyller ifrån sig sina handlingar på just att dennes tillstånd är en sjukdom. Jag anser att denna trångsynthet är en bidragande orsak till varför en missbrukare inte kan tala om det öppet, varför psykisk ohälsa är så tabu.

De finns de som förstår. De som vet hur det är att vara instängd i ett missbruk, de som har upplevt ett liv där missbruk förekommer, de som lever med en psykisk funktionsnedsättning. De vet att inget av ovanstående sker av egen fri vilja. De vet att när missbruk benämns som en sjukdom inte är att skylla ifrån sig. Jag lämnar biten om psykisk ohälsa till en annan gång och koncentrerar mig på beroenden.

Att ha missbruk som en del av vardagen är vedervärdigt, oavsett vilken typ av missbruk det är. Spel, alkohol, tabletter, droger av annat slag eller vad det nu kan vara. Det kan vara så att man lever ihop med en som missbrukar, en förälder, en partner, en släkting eller en vän. Det kan vara så att missbrukaren är en själv. I båda fallen är det ett jobbigt liv. I båda fallen är det ingen som har valt hamna i detta helvete. Speciellt inte den som är medberoende. I båda fallen är det ingen som vill ha ett sådant liv.

Det finns olika stadier i ett missbruk. Det börjar med vanligt festande, socialt drickande eller knarkande. Man gör det för att människor i ens omgivning gör det, det är naturligt att följa flocken så att säga, vilja passa in och ha en plats i sitt sociala nätverk. Detta är en frivillig handling. Den första tiden, innan man har blivit beroende, det är det enda i hela kedjan som är frivilligt. Efter ett tag, utan att man är medveten om det, accelererar användandet av den aktuella substansen och slutligen blir man beroende. Så småningom inser man att användandet är alldeles för frekvent, man ser att man skiljer sig från en person som inte har ett beroende. Den beroende vill dock inte acceptera det faktum att denne sitter fast i ett missbruk. Den beroende lever i förnekelse. Och fortsätter med sitt missbruk. Intalar sig själv att det är ingen fara, jag kan inte vara beroende, det är bara andra som blir det. Jag kan sluta när som helst. Vid det här laget börjar folk i omgivningen förstå vad som pågår. En del försöker hjälpa, men den beroende vill inte ha hjälp.

Sanningen är att den beroende inte kan sluta missbruka. Den aktuella substansen har tagit över, den beroende är just beroende. Fast i träsket. Missbrukaren accepterar så småningom detta. Erkänner för sig själv att beroendet är ett faktum. Man skäms för det och vill inte att folk ska veta, så man börjar använda “i smyg”. Drar sig undan och vill bara umgås med likasinnade. Missbrukaren förstår faran med att fortsätta använda. Den vill sluta med det, men han vet inte hur. Han har inte förmågan att ta sig ur det hemska liv som missbruk innebär. Missbruket har tagit över och tvingar en beroende att fortsätta. Begäret är för stort, för listigt. Den aktuella substansen intalar den beroende, ironiskt nog, att denne kommer att dö om missbruket avslutas. Missbruket fortsätter. Användandet sker frekvent. Ibland för att döva skammen, ibland för att han inte har förmågan att låta bli, ibland för vanans skull. Varje moment i livet blir en orsak till att ta den aktuella substansen. Man är ledsen eller arg. Man är lycklig och glad. Det är fest, det är nyår eller midsommar. Det är kväll eller helg. Det är lill-lördag, eller torsdag. Eller måndag. Bilen gick sönder, det ska städas, det behövs sällskap i ensamheten. Kroppen skriker efter lite mer bara. Den beroende önskar inget annat än att kunna vara som alla andra, att kunna leva utan missbruk.

Den som har turen att överleva alla år av missbruk kommer tillslut till den punkt när denne har fått nog. När man helt enkelt måste sluta. Inte sällan på grund av chocken som följer en skrämmande händelse. När den beroende då söker hjälp är det väldigt viktigt att det finns rätt sorts stöd eller behandling att få. Dessvärre finns det folk inom vården som är lika oförstående som den som tror sig veta, som jag nämnde tidigare. Har man då oturen att hamna hos en sådan är det kört. Den beroende har oftast kraft till bara ett enda försök att få hjälp. Finns inte hjälpen där den söks, så har inte den beroende kraft att sluta av egen maskin.

Den som är medberoende behöver precis lika mycket hjälp att ta sig ur den onda spiralen. Den medberoende går igenom samma stadier och lever i samma helvete. Den medberoende håller tyst om vad som pågår, på grund av skam och rädsla. Rädsla för att mötas av den trångsynte jäveln som gör det så svårt för de drabbade. Förhoppningsvis kan både den beroende och den medberoende ta sig förbi de oförstående och kanske hitta till någon av de självhjälpsgrupper som finns. Exempelvis AA, al-anon, Vuxna barn, ACA och Vuxet barn.

Jag har också haft svårt att acceptera benämningen sjukdom om beroende av olika slag, jag har mest tyckt att det är ett tillstånd som man har råkat hamna i. Men faktum är att ett beroende bottnar i, utöver den beroendeframkallande substansen, en defekt i hjärnan. Något man inte rår över. Ett kemiskt beroende är en kronisk sjukdom. Lika mycket som vilken annan sjukdom som helst. En beroende kan ta sig ur sitt aktiva missbruk, men det betyder inte att denne är fri från beroendet. Det finns alltid kvar. En beroende väljer inte att fortsätta med sitt destruktiva beteende, det är utom dennes kontroll.

Varför vet jag detta? Jag firar ett år nykter idag.