Vad är det för dag nu igen?

Lördag, måndag, torsdag… Dag som dag. Samma jävla dag. Varje dag. Det spelar ingen roll vilken dag det är. Alla dagar är likadana, lika jävliga. Utom de som är mindre jävliga. Nu hade jag ju tre überlyckliga dagar tidigare i veckan. Full av energi, full av lycka. Studsade nästan runt för att allt var bara så bra. Saker blev gjorda på löpande band. Bam, bam, bam! Hela den kraftfulla energin orsakade till och med ett gräl med älskling. Han var inte alls lika pigg och studsig och tyckte inte att han behövde göra sakerna jag bad om när jag bad om dem. Jag å andra sidan visste att den energin varar inte länge, så saker måste bli gjorda omgående om de ska bli gjorda. Jag räknade inte med att den lyckliga tiden skulle vara länge, men lite mer än tre dagar kunde den ha fått hänga runt.

Igår fick jag träna på att lyssna på min kropp och göra som den säger igen. Det gick sådär. Mådde småapa hela förmiddagen och kände inte alls för att åka och titta på lokal. Framåt eftermiddagen var jag tvungen att bestämma mig för att inte åka, för jag höll på att gråta ihjäl mig. Ont i bröstet, ont i magen, ont i hjärtat och svårt att andas. Ovilja att andas. Jag hade lovat att skjutsa brorsan och kusinen ut i skogen för lite bastande. Jag hade inte lust med detta heller, men tänkte att det blir bra för både mig och ungarna att komma bort och göra lite annat än hängande vid datorn.

Det gick bra till en början, när allting var lugnt och skönt, men efter jag hade bastat klart gick det åt helvete. Grabbarna satt inne i bastun alldeles för länge och jag började få panik över att inte få åka hem. Ingen lyssnade på mina hot om att jag åker utan dem om de inte kommer snart. Mamma kom hemsläpandes med besökare från Finland. Ja, jo, trevligt och allt sånt. Om folk bara kunde hålla käften. Två tjattertanter, som aldrig håller tyst, som inte har några vettiga samtalsämnen på lager men ändå försöker överrösta varandra, blev alldeles för mycket. Lägg till tre bråkande ungar och nån jävla galning på tv som vrålade. Resultatet är en jävla ångestattack som heter duga. Följt av smått mordiska tankar. 😐

Jag hörde att kroppen bad och bönade mig att åka hem. Det var väldigt nära att jag gjorde det. Men så kom grabbarna ur bastun och skulle bara umgås en liten liten stund innan vi åkte. Ja, en timme tog det. Och jag var tvungen att smyggråta två gånger. Jag är nog för snäll, eller så är det bara så att folk inte respekterar mig och vägrar lyssna.

Jag vet inte hur jag ska överleva nästa vecka. Hur ska jag orka lämna och hämta ungarna? Ringa till sonens lärare och be om ett möte avseende misshandeln, komma ihåg träningar och läxor, orka mata och bada dem, natta dem, lyssna på dem och vara precis sådär kärleksfull som jag vill vara. Hur ska jag orka det? Missförstå mig rätt nu, det är inte så att jag inte vill ha ungarna här, jag bara önskar att det vore tillräckligt att bara sitta och krama dem.

Under en av de bra dagarna i veckan bestämdes det att det blir tjejkväll med brudarna på lördag. Eller väntas nu, det är ju jag som är bruden, de är tärnorna och toastmadamen. Tjejkväll med t:orna då. Jättekul tyckte jag då. God mat, underbara vänner, bröllopssnack och testande av frisyrer och sånt. Härligt! Ja…. nu är jag inte så säker på om jag kommer att klara av det heller. 🙁

Jävla skit.

Nu kommer den där jävla solen igen och ska lysa på min skärm också. 😐