Hjärnkoll

Som en supporter av hjärnkoll.se‘s arbete får jag ibland mail med information om olika studier som har gjorts om psykisk ohälsa. Nu senast en studie avseende attityden till psykisk ohälsa hos polis- och vårdstuderande. Information om studien finns här, här och här. Samtliga studier visar att genom en kort utbildning om psykisk ohälsa kan attityden till psykisk ohälsa förbättras. Vilket ju är jättebra, men hos mig kvarstår en del frågor…

Till en början, associationerna folk får när man pratar om personer med psykisk ohälsa. En psykiskt sjuk person, en person som lider av psykisk ohälsa, verkar vara synonymt med den där seriemördarkannibalen jag pratade om förut. Alldeles för ofta. Folk tycks inte förstå att en person med psykiska funktionsnedsättningar mycket oftare är mer som jag än en seriemördarkannibal. Dvs, en helt vanlig kvinna vars liv slås ner av ett totalt sammanbrott, som i sin tur frigör en underliggande sjukdom som har funnits där oupptäckt hela tiden. En framtvingad livskris som kräver lång tids rehabilitering. Jag känner mig lite stött av att läggas i samma fack som de psykiskt sjuka som av en och annan anledning skadar människor.

Ta studien bland de blivande poliserna som exempel:
• 62 % av de studenter som fått utbildningen tänka sig att arbeta med en person som har psykiska problem, jämfört med endast 40 % av de som ej fått utbildningen.
• 46 % kan tänka sig att bo ihop med en person med psykiska problem, jämfört med 22 procent i den andra gruppen.

Det är alltså BARA 62% av de som har FÅTT utbildningen som kan tänka sig att jobba med en person med psykiska problem. Uppenbarligen klassar de fortfarande alla psykiska problem med seriemördarkannibalen. Det är skrämmande. Och förolämpande. Hur vore det om det såg ut såhär på min arbetsplats? Om hälften av mina kollegor inte ville jobba med mig bara för att jag är bipolär och hela min vardag kantas av ångest och dåliga dagar? Nu har jag ju jättefina arbetskamrater och jag tror att de flesta tycker om att jobba med mig, jag är trots allt en trevlig och rolig person. 😉 Men det skulle mycket väl kunna vara så illa som två av dessa tre studier visar. Förstår ni nu vikten av arbetet med att få bort alla fördomar om psykiska funktionsnedsättningar?

Siffrorna avseende att bo ihop med en psykiskt sjuk person har jag lite mer förståelse för. Att ha en psykisk sjukdom, kronisk eller temporär, påverkar hela familjen. Det är precis lika jobbigt (om inte jobbigare) för de i familjen som inte är drabbade av sjukdomen. Det krävs mycket jobb, empati och väldigt mycket kärlek, både av den sjuka och övriga familjemedlemmar, för att det ska fungera. Alla är dessvärre inte starka nog att leva i de spår av kaos som psykiska problem lämnar efter sig.