Det är fem och klockan är måndag

Jag har ingenting vettigt att skriva ner, men jag känner att jag måste skriva. Det är det vettigaste jag har att göra nu. Utöver kaffedrickandet, som alltid är vettigt.

Rastlösheten är här lite grann, men ändå inte fullt ut. Det känns som att det spritter och sprätter i kroppen, men det vill inte riktigt komma fram ordentligt. Är det någon medicin som fungerar tro? Lyrican ska motverka ångesten och de riktigt riktigt dåliga dagarna. Lamotriginen ska ta bort topparna och dalarna. Det är lite så det känns, som att jag toppar men det stoppas nånstans på vägen. Jag måste fråga min läkare om det är såhär det ska kännas när medicinen fungerar.

Nu är förra veckans måsten över. Så skönt, så skönt. Jag bakade som en galning i två dagar. Massor med mjuk pepparkaka som allt gick åt på scouternas försäljning nere på julmarknaden. Julmarknaden ja… det var länge sen jag hade så tråkigt så länge. Brorsdottern skulle också stå och sälja, men redan kl 13. Brorsan ville gärna ha sällskap att stå där och uggla, så klart vi ställde upp och åkte dit redan då. Nu tar det ju rätt precis 1,5 minuter att gå igenom hela marknaden, så även om vi gick runt och kollade tio gånger om, så var tidsfördrivet i princip obefintligt. Sonen skulle stå och sälja kl 15, trodde jag. Det visade sig att jag mindes fel och det var ju 15.40. Det var så tråkigt. Ett besök i varenda jäkla affär plus en stunds gluttande på någon skitfilm på bio tog en timme, och sen var det mer väntande. Och mer väntande. Dottern red på en häst och var så stolt, så stolt. Hon berättade: “Det var så roligt! Jag bara höll i sadeln och skumpade och skumpade. Jag kunde inte hålla i kopplet, för den där tjejen gjorde det. Hon drog i kopplet så att hästen skulle gå.” Hon muttrade sedan över hur förjävligt det är att både sonen och jag är så allergiska att hon inte kan börja ridskolan.

När vi ändå var i komplett tristess, så passade jag på att köpa virknål och lite garn. Jag har länge funderat på att börja virka eller sticka. Bara för att ha något att göra. Och för att jag tycker om hur stick-pinnar låter. Stick-pinnar? Inte heter de väl så? Vad sjutton kallas de för, de där pinnarna man stickar med? Nå, eftersom jag är rätt säker på att jag inte minns hur man stickar, så var det bättre att börja med en virknål. Jag är inte säker på om jag minns hur man virkar heller, men det känns lättare att börja testa med en pinne istället för två. Vad ska jag virka då? Ingen aning. Det blir väl en enda lång orm av det hela.