Universums regler

Universum har sina regler. Du vet, karma, öden och sånt. En del är riktigt jävliga, medan andra är mycket bättre. Det är dock de jävliga reglerna som sätter sina spår och får oss att tro att det aldrig kommer att klarna.

Nu tänker jag främst på syrran min. Stackaren får den ena smällen efter den andra. Hon mår jättedåligt och ser bara mörker. Inte ett enda ljus i slutet på någon tunnel. Jag förstår henne. Att först må apdåligt i flera år och med hjälp av effektiv terapi börja få tillbaka livslusten bara för att tryckas ner av en dålig chef och hemska arbetskamrater. När utvägen från en mobbningshärjad arbetsplats blev möjlig i och med mammaledighet och hoppet tändes igen, skulle ödet naturligtvis vara så grym och ta bort det efterlängtade barnet. Många små motgångar i form av strulig a-kassa, dumma läkare, idioter till intervjuande arbetsgivare och söndriga bilar ledde ändå vidare till ett trivsamt arbete och förhoppningar om en ljusnande framtid. Well, sommaren är kort och så även tiden av förhoppning. Hon ringde lite tidigare, syrran, och berättade om hennes läkarbesök i morse. Domen var för lite gulkroppshormon som resulterar i utebliven ägglossning och som säkert var orsaken till den ofostriga graviditeten. Naturligtvis skapar detta en stor ångest, främst för syrran, men även för mig. Ångest för vetskapen om att ingen ny graviditet kommer att vara möjlig de närmaste månaderna. Rädslan för att hormontillskotten inte ska vara nog och någon ägglossning aldrig kommer att ske och något eget barn aldrig kommer att komma…

Allt det här är för mycket för en person att behöva gå igenom. Alldeles för mycket. Jag försöker trösta mig med att universum ger aldrig oss mer än vi kan hantera. Jag är dock inte så säker på att syrran finner tröst i den tron. Hon är en stark ung kvinna, hon kan ta sig igenom detta också, även om det gör alldeles för ont. Hon har sin klippa till sambo. Någon som är stabil och alltid finns där. Något att vara lycklig över.

Jag och resten av familjen försöker naturligtvis finnas till där också. Men jag vet inte hur jag ska kunna trösta längre. Att säga att allt ordnar sig känns så futtigt. Meningslöst. Hon vill inte höra det heller. Även om det är sant, så hjälper det inget. Det tar inte bort smärtan ett dugg. Det känns också meningslöst att berätta för henne att hon är stark och att hon klarar det. För jag vet av egen erfarenhet att inte heller det är till någon hjälp i sorgens och ångestens stund. När jag inte vet vad jag ska säga, eller hur jag ska bete mig, så hoppas jag att det är gott nog att jag bara lyssnar. Att det räcker och gör nytta.

Jag tänker ofta på syrrans bebis som inte kom. Jag är ofta så ledsen över det. Jag ser gravida magar överallt och tänker på hur jävla grym universum kan vara. Hon hade blommat för fullt nu. Haft en stor och gosig mage, och njutit av lyckan av att snart vara mamma. Det är bara fel hur elak livet är ibland. Det borde vara olagligt. Universum har skapat en koppling mellan oss, en koppling som faktiskt överför känslor mellan oss. På riktigt. Hur ofattbart det än må vara. När syrran var gravid behövde jag bara visa mig för att alla alla hennes symptom skulle minska eller försvinna helt. Istället fick jag gå runt där med halsbränna, illamående, ömma tuttar och mage och foglossning. Kunde inte ens titta in i kylen för jag höll på att kräkas av en gurka som såg allmänt äcklig ut. Jag har även känt av hennes ångest, sorg och orkeslöshet såhär på höstkanten. Senast vi var där så var det omvända roller. Hon fick min ångest och astma. Trycket över bröstet och andningsvårigheterna. Kanske är detta ett sätt att underlätta livet. Att ibland ta bort topparna och låta oss andas en stund.

Läs om min underbara systers ständiga strävan efter lycka på hennes blogg: minsaga.eu

Under tiden jag har mått dåligt och varit sjukskriven har jag haft mycket tid att fundera, mer eller mindre frivilligt, på detta med hur universum lägger upp saker. Hur den styr med våra liv. Upp eller ned. Precis som den vill. Jag har sakta börjat lära mig att förstå hur och varför den ena händelsen leder till den andra och den tredje…

Jag har börjat förstå att karma är något verkligt. Något som existerar och fungerar i högsta grad. Bra saker händer för människor som gör bra saker. Dåliga saker händer människor som beter sig illa. Hemska saker händer också bra människor. Varför vet jag inte riktigt ännu. För att förbereda oss gissar jag. För att stärka oss för det goda livet har att ge. Så att vi ser lyckan när den finns, så att vi vet när vi ska hålla kvar vid det.

Jag har erfarenhet av det. Jag vet hur det är. Jag ser nu att hela mitt liv har varit en förberedelse för det som är nu. För den lyckan jag känner nu. Javisst, jag är bipolär och bor mest i ångest, men trots det hemska måendet har jag aldrig varit så lycklig som jag är nu. Jag har två helt underbara ungar. Det senaste året har jag lärt mig hur jag ska uppskatta dem, hur jag ska höja upp dem, ge dem ett bra självförtroende och få dem att må bra. Jag har den underbaraste karln jag någonsin har träffat. Han är verkligen min och vi ska snart gifta oss. Ibland har jag svårt att förstå det. Att han verkligen är min, att vi verkligen är menade för varann. Som två pusselbitar. Vägen till denna insikt har inte varit enkel. Men jag har börjat våga tro att jag är värd denna man, denna lycka. Jag vet, med hela mitt hjärta, att det är denna man jag ska leva med resten av mitt liv. Verkligen. På riktigt. Inte sådär som jag har känt så många gånger förut, när jag i mitt nyförälskade tillstånd har trott att det skulle vara för evigt. Nu tror jag inte, nu vet jag.

Vägen till det liv jag har nu, det underbart lyckliga liv jag har nu, har varit allt annat än enkel. Ibland tänker jag att det är ett jävla under att jag fortfarande lever. Men det var liksom meningen. Det var meningen att jag skulle gå igenom en ohälsosam barndom, vara en tonårsrebell på mitt alldeles egna sätt, få alkoholproblem, leva i det ena destruktiva förhållande efter det andra… Allt det var meningen. För att jag skulle veta att det jag har nu är så livet ska vara. Det är denna lycka som gör att livet är värt att leva, även i de mörkaste, mörkaste stunderna. Det var det som var universums plan hela tiden, jag fick bara inte veta det förrän det var dags.

Även om jag själv är sjuk nu, så tycker jag att jag har en riktigt hälsosam syn på livet och min omgivning. Ibland blir jag helt imponerad av mig själv och mina förmågor. Till exempel, så pratade jag med syrran igår. Hon i Spanien. Hon har många funderingar nu, mycket osäkerhet och samvetskval. Jag kunde lyssna på hennes bekymmer, kunde ge adekvata råd och bara finnas där med hela min förmåga. Detta har jag inte varit kapabel till förut. Det verkade som att hon blev nöjd. Hon skrev ett gulligt tack på facebook.

Syrran, hon i Säter, och jag har samma dåliga mående. Likadan ångest, likadan bearbetning av det förflutna. Syrran i Spanien och brorsan mår också dåligt. De vet bara inte om det än. Kan det vara så att det går i generna? Eller är det ett resultat av en otrygg uppväxt? Eller har bara universum utsett oss till offer? Offer att tortera efter behag.

Det är inte lätt alla gånger. Absolut inte. För att överleva är det enklast att bara acceptera att allt är en prövning, allt är en förberedelse. Allt kommer att bli bättre. Universum och dess jävla regler.