OMG

En gång rökare, alltid rökare. Ett påstående som sakta men säkert har visat sig vara skrämmande lik sanning. Det bor fortfarande en stor jäkla rökare i mig. Jag är en rökare som bara har lekt icke-rökare i ett par år. Det är den sanningen som sakta har smugit sig fram. Jag börjar på allvar tro att det är så. Eller är det bara de små nikotinmonstren som vill få mig att tro att det är sant?

Igår, på vägen till syrran, blev jag plötsligt säker på det. Japp. Nu ska jag köpa cigg och tjuvröka hela dagen. Stannade till på macken och gick in för att köpa ciggisar. Tvekade och började med kaffe, dricka och choklad istället. Skulle jag verkligen köpa cigg? Nej, det verkade så farligt. Om jag köper cigg nu, är jag en rökare då? Eller kan jag fortsätta låtsas att vara icke-rökare? När jag väl skulle betala för mina omvägar så såg jag det sitta där på hyllan. Det stackars lilla LM-paketet satt där och skrek på mig. “Ett paket röd LM och en tändare också” hörde jag mig själv svara på kassörskans fråga om det räckte så.

Jag satte mig i bilen och begrundade. Nu var jag alltså ägare till 20 cigaretter och en tändare. Vad ska jag göra, vad ska jag göra? Jag tog bort plasten runt paketet och sniffade lite på det. Åååh, cigaretter… En välbekant doft av… pure evil! 😐 Jag lade snabbt paketet på passagerarsätet och åkte iväg. Inte ska jag väl röka på riktigt, inte nu när jag stolt meddelat läkaren på allergimottagningen att det inte förekommer någon rökning hos oss. För om jag röker nu, så är jag ju en rökare igen. Eller? Kan jag bara röka lite idag och sen låta bli det?

När jag kom till Fagersta hade paketet på sätet bredvid nästan bränt hål i det. Där hade det legat i alldeles för många kilometer och skrikit “Här är jag! Titta på mig! Här är jag…” Jag stannade bilen, klev ur och utan vidare funderingar tände jag en cigg. Det var befriande. Och ångestfyllt. Djävulen satt på ena axeln och mumlade “Det är gott, det är gott, det är gott.” medan ängeln satt på den andra och skrek “Nej, nej, nej!” Äh, skit i den. Idag röker jag, när jag ändå inte stör någon. När det ändå bara är jag som lider.

Så, det var igår. Igår rökte jag. Många ciggisar. Så vant och naturligt. Som om jag aldrig hade slutat. Det var liksom inga konstigheter, utan det kändes som att rökandet var en del av mig. Så som jag alltid har varit. Imorse vaknade jag med halsont och en känsla av lurvighet i munnen. En direkt följd av rökandet naturligtvis. Inte ett dugg röksugen eller så, men väl tvungen att sätta mig ute och ta en cigg i väntan på kaffet. Sådär som på den gamla goda tiden när ciggen var en del av de dagliga rutinerna.

Jag tänker lämna ciggen här ikväll när jag åker. Om det finns några kvar. Jag ska fortsätta låtsas att jag är en icke-rökare bland alla andra. Jag ska åtminstone inbilla mig att jag kommer att låtsas vara en icke-rökare bland alla andra. Jag värdesätter att få ha min förkylning med andningsvårigheter helt utan att förvärra det med mer eller mindre frivilliga försök att kväva mig själv. Jag värdesätter att stolt på påstå att mina barn inte behöver krama en mamma som luktar urk hela tiden. Jag värdesätter också att slippa de konstanta funderingarna om att kontrollera att det finns tillräckligt med cigg hemma för att klara mig ytterligare en natt.